Vägglusen (Cimex lectularis - härifrån fick Anticimex fick sitt namn) kom antagligen till Sverige så sent som på 1600-talet, blev allmän på 1700-talet och var en svår plåga i de trånga bostäderna på 1800-talet. I Sverige var den rätt vanlig fram till 1920-talet, då 50 % av hushållen i Norrköping hade löss, 75 % i Luleå och 90 % i Malmberget. Ännu på 30-40-talen fanns den i vart tredje svenskt hem. Den sades komma med begagnade möbler och sprida sjukdomar. Det gör den inte, i motsats till klädlusen, men den kan bli en svår pina särskilt på nätterna. I varenda svensk stuga har det funnits en skrubbstolpe att gnida sig emot och en klipinne att klia sig med.
Man fick vara glad om man kunde hålla dem något så när i schack. Till vardags användes attraktanter, d.v.s. man lockade till sig lössen så att man sedan kunde göra sig av med dem. Vägglusbrädor med borrade hål ställdes nära sängen och tömdes utomhus eller över eld på morgonen. Magiska metoder har varit vanliga. Man kunde t. ex. fånga nio vägglöss, svedja dem och släppa iväg dem så att de kilade iväg och berättade för de andra hur illa de blivit behandlade. Kyla tål de, däremot dör de redan vid 43° så textilier kunde läggas i bastu eller ugn eller strykas eller kokas. På väggar och i springor hällde man skållhett vatten eller skrapade med kniv för att ta död på gnetterna. Man tvättade med terpentin, fotogen och örtdekokter - en 1800-talsmetod var att bestryka sängspringorna med ett hopkok av olja, kvicksilver, salt, ättika och galläpplen - och rökte med svavel och senare formalin, och cyanväte. Olaus Magnus på 1500-talet berättar om en udda metod:

- en metod som "lämnar mer olägenhet av lukt och smak än själva oduren", enligt en författare tvåhundra år senare. Linné berättar från sin Västgötaresa 1746:

Tidigare har vi betraktat det närmast som en sensation när det rapporterats om vägglöss. Men nu är det inget ovanligt längre.

lyder ett svenskt ordstäv. Klädlöss är långt svårare att bli av med är loppor. Värme har varit den vanligaste metoden men temperaturen måste vara hög; lössen dör först vid 70-100°. En sätt var att hålla plaggen över elden eller ställa sig påklädd vid brasan. Det dödade inte lössen men fick dem att röra på sig så att de kunde fångas in. Bäst var att lägga kläderna i bastun eller bakugnen eller så strök man dem med strykjärn. "De sprack med ett hemtrevligt knastrande", berättas det. På sjukhus och militärförläggningar användes het ånga. Blötläggning i lut som användes för att rengöra ylle och linne hjälpte inte. Kokning dödar däremot klädlöss, så att den kokbara bomullen blev billig i Europa i slutet av 1800-talet gjorde mycket för hygienen.
Till skillnad från vägglöss och hårlöss sprider klädlöss sjukdomar, mest typskt fläcktyfus (fläckfeber, krigsfeber) som ger hög feber, kräkningar och fläckiga utslag. I svåra fall kan den vara hundraprocentigt dödlig. Ett par miljoner indianer beräknas ha dött av fläcktyfus spridd av klädlöss bara under 1560-talet. I många krig har långt fler soldater dödats av fläcktyfus än av vapen.