 |
       
Tinkturer Angelika - Anis - Arnika - Backtimjan - Björk - Brännässla - Citrus - Citronmeliss - Enbär - Extraits och essences - Fläderblom - Fänkål - Galläpple - Gurka - Gurkört - Johannesört - Kanel - Kardborrerot - Kryddnejlika - Kummin - Lavendel - Lindblom - Malört - Pepparmynta - Pomerans - Ringblomma - Rosmarin - Rölleka - Saffran - Salvia - Senap - Tonka & myskmadra - Vanilj - Viol Harts- och balsamtinkturer: Bensoe - Kamfer - Myrra - Tolu Animaliska: Ambra - Bävergäll - Kochenill (karmin) - Mysk - Sibet Sammansatta: Hårtinktur - Raksprit - Skönhetsvatten - Tandtinktur |
|
|
|
||
|
Synonymer |
Droppar, sprit, essens | |
|
Farmakopénamn |
Tinctura, t:a | |
|
Engelska namn |
Tincture | |
|
Andra namn |
Romanska språk Teinture, alcoolé (franska), tintura (italienska) Nordiska språk Tinktur (danska) Andra språk Tinktur (tyska) |
|
|
|
||
|
Tradition |
Antagligen har det smaksatts vin så länge vin har funnits. Greker och romare gillade myrravin och mastixvin.
I början drog man ut råvaran i varmt vin eller öl och pressade ut vätskan.
Sedan man lärt sig destillera
vinet till konjak gjordes utdraget oftare kallt. Till vardags fick väl örter ofta skyla över dålig smak men de var också ett sätt att variera. I 1200-talets franska dikter är örtvinerna vanliga festdrycker. I klostren tillverkades de som läkemedel och därifrån vandrade de till vidare apoteken. Där finns idag glöggkryddan till jul. Övriga överlevande köpetinkturer finns på systembolag (magdroppar som blev kryddad snaps) och i parfymerier (cologner som blev parfym). Namnet Ordet tinktur, i svenskan sedan 1675, kommer av latin tingere = fukta, färga. Färgningen tillmättes stor betydelse av alkemisterna, som såg metallernas förändringar som en slags färgningsprocess och alla kemikalier med stark färg som tinkturer. Att söka framställa guld blev ett sökande efter själva urtinkturen. (En helt annan urtinktur ges nedan - enligt Dr Bach.) Paracelsus Paracelsus var en ivrig talesman för tinkturer och får ibland gälla för dess fader inom medicinen. Detta rena extraktet tinktur var hans reaktion på tidens komplicerade recept som blandades enligt principen "hjälper inte det ena så gör väl det andra ... eller det tjugonde". Paracelsus ville ha koncentrerade läkemedel av enstaka växtdroger, om inte annat så för att det då blev möjligt att bedöma enskilda ämnens effekt. Det är en en stor ironi att denne store mystiker idag betraktas som den västerländska kemins fader. Farmakopéerna Redan den första farmakopén i Sverige, Stockholmsfarmakopén 1686, innehöll många spritutdrag. Till att börja med gjordes de på vin, sedan på allt starkare sprit vartefter man lärde sig koncentrera alkoholen. Den första riksfarmakopén 1775 innehöll 15 tinkturer, 1901 års upplaga 35, 1908 års upplaga 37. Idag är tinkturerna till stor del ersatta av renframställda och standardiserade kemikalier ur växter, i den mån den alls har med växter att göra. |
|
|
Framställning |
Växter får dra i sprit
en vecka, skakas om dagligen och silas sedan av. Får
stå stilla en dag, dekanteras försiktigt och filtreras
genom Melittafilter eller tunt tyg. Perkulation Denna specialmetod uppfanns i USA kring förra sekelskiftet och blev mycket använd i Sverige till giftiga tinkturer. Växtdelarna fuktas med alkohol och läggs i en nätkasse i en perkulatorbryggare. Alkohol tillsätts kontinuerligt samtidigt som utdraget skiljs från det fasta materialet. Några exempel på tekniken ges under extrakt. Tid och värme • En del ämnen löses i alkohol på sekunder, som när man löser eteriska oljor i sprit. Även i sådana fall bör lösningen få mogna ihop - doftämnena förändras kemiskt och "gifter sig" med varandra. En vanlig dragtid för tinkturer i farmakopéerna är en vecka - 8 dagar. "Tröga" tinkturer som hartstinkturer kan få stå i månader med ett dagligt omskakningsbesök. Genomskinligt glaskärl är till fördel så att man kan följa färgförändringarna (vätskan blir mörkare, växtdelarna ljusare) men det ska då stå mörkt. • Hårda och/eller svårlösliga ämnen kan kräva värme, vilket är vanskligt med alkohol. Den förångas lätt och vid snabb upphettning tar den dessutom eld redan vid 78°. Bättre är att sänka ner det tillslutna kärlet i varmt vatten. Lyft på locket ett par gånger i början så att den utvidgade luften kan avgå. Häll av först när tinkturen är helt sval; de värmelösta ämnena måste ges tid att sätta sig. Man kan också ställa kärlet i solsken eller på ett varmt element. |
|
|
Beskrivning |
Tinkturer är alkohol- och vattenlösningar med lukt, smak och färg av växten som dragit ut i den. Grundrecept ges nedan. Överst på denna sida länkar till de vanligaste tinkturerna man kan behöva i hud- och hårsammanhang. | |
| Man behöver inte vara så rasande noga med
gram och ml, men här är viktskillnaderna för
de vanligaste alkoholstyrkorna. Den lilla vikt som växterna
tillför eller drar ifrån kan här lugnt
bortses ifrån. För närmare detaljer, se
alkoholmått. 95 % alkohol: 100 ml väger 82 gram. 100 gram = 123 ml. 70 % alkohol: 100 ml väger 89 gram. 100 gram = 112 ml. 60 % alkohol: 100 ml väger 91 gram. 100 gram = 111 ml. 40 % alkohol: 100 ml väger 95 gram. 100 gram = 105 ml. 25 % alkohol: 100 ml väger 95 gram. 100 gram = 105 ml. |
||
| pH och inkompatibiliteter
• Färdiga tinkturer oavsett alkoholstyrka löser endast delvis fett och olja. Tillsätter man mycket sådant måste blandningen skakas om före användning. • Alkoholstarka tinkturer (över 90 % alkohol) löser de flesta eteriska oljor och många hartser. Med svagare alkoholhalt måste blandningen skakas om. • Alla tinkturer kan blandas obehindrat med glycerin och vatten, men tillsätter man för mycket blir blandningen mjölkig - men kan filtreras klar. Tinktur kan t. ex. ingå i en vätska som ska geléas (upp till 10 %) men man bör uppmärksamma att en del geléer kan försvagas av mycket alkohol. |
||
| Innehåll | Alkohol Alkohol krävs för att dra ut en många ämnen ur växterna, vilket en apotekare påpekar syrligt på 1920-talet: |
|
|
||
| Fördelen med alkohol är att det löser
ämnen som med andra lösningsmedel skulle kräva värme; metoden är mild mot råvarorna.
Det vanliga i apotekstinkturer under 18- och 1900-talen
har varit utspädd sprit (Spiritus dilutus) med 65-70
volymprocent alkohol. Stark sprit är inte alltid
bäst: Vatten kan behövas
för att lösa en del vattenlösliga ämnen,
en del hartsämnen fälls
ut först när vatten sätts till alkoholen
och en del känsliga ämnen kan också ta
skada av spriten. Stark alkohol ger också mycket extra
pyssel med filtrering
eftersom den grumlas när den vattenspäds. 40
% som i vodka kan vara utmärkt och i många
äldre recept används 25 %. Alkoholdelen i tinkturen
kan dunstas bort vid användning. Växter Det mesta har prövats, till och med levande daggmaskar. Det vanligaste är annars växter. Både torkade och färska kan dras ut. Färska behöver starkare sprit eftersom de innehåller vatten som späder alkoholen. En bra medelväg är att använda färska växter och låta dem dunsta av det värsta en dag eller två. Riktmått: • 1 viktdel torkad växt till 5 viktdelar alkohol (alkoholhalt 25 % eller högre) • 3 viktdelar färsk växt till 5 viktdelar alkohol (alkoholhalt 25 % eller högre) För icke medicinskt bruk kan man lugnt använda volymmått och gå efter regeln att göra utdraget så starkt som möjligt, d.v.s. ha i så mycket växter som spriten kan täcka. Anteckna volym eller vikt för framtida kontroll och behov. Utdragna ämnen (mer om innehållet i växtdroger) Tinkturen drar bäst ut röda, gula och gröna färgämnen, saponiner, garvämnen, slemämnen, eteriska oljor, isolerade doftämnen, mineraler, hormonämnen, en del alkaloider. Tillsatser Ibland kan någon liten tillsats göra att vissa ämnen dras ut bättre. Paradexemplet är saponiner, där en typ dras ut bättre om man tillsätter något svagt alkaliskt ämne, en annan sort dras ut med tillsats av lite surt. |
||
|
Varianter |
"Tinkturer" kan vilket vätskeutdrag av växter som helst kallas ibland. Spritutdrag
i apoteks- och parfymsammanhang: |
|
|
Hållbarhet |
Tinkturer behöver inte konserveras - det gör spriten redan vid 20 % alkoholstyrka (lika delar vodka och vatten). Förvarade i slutna kärl (så att alkoholen inte avdunstar), skyddade mot ljus (särskilt direkt sol) och under 15° (kylskåp) håller de sig i åratal. Garvämnen hör till de beståndsdelar som först börjar brytas ner. Tänk på att doftande tinkturer måste få stå några veckor och mogna ihop. | |
|
|
||
|
Användning Som bassprit i alkoholhaltig parfym och eau de cologne. Det är praktiskt att ha färdiga tinkturer eller lösningar av typen essence och extrait stående. Dels förkortas mognadstiden för den slutliga parfymen, dels är de till hjälp för att dosera doftämnen i mycket små mängder. |
||
|
Hudläkemedel I krämer etc tillsätts tinkturer först när blandningen har svalnat till åtminstone 35-40°. Vanligen kan man vänta tills krämen är helt klar och tillsätta den lilla mängden tinktur direkt i burken och skaka. Om de utdragna ämnena inte är flyktiga, kan man låta alkoholen avdunsta så att bara utdraget blir kvar. • Kräm: upp till 5-10 % • Salva: Upp till 10-12 % • Deodorant, såromslag: 10-20 % • Alkoholhaltiga ansiktvatten: 10-40 % Konserveringsmedel • Konservering av vätskor: minst 20 % alkoholhalt Rengöringsmedel • Antiseptikum: inte outspädd. Högre alkoholhalt än 70 % motverkar sitt syfte; huden går i försvarsställning och resultatet kan bli en infektion. |
||
| Alkoholhaltiga hårvatten var mycket vanliga förr. De var allt i ett: herrparfym, fettlösande rengöringsmedel och hårväxtstimulantia med hudretande ämnen som kapsikumtinktur av spansk peppar och kantariditinktur av spansk fluga. | ||
| Här kombineras alkoholens bakteriedödande
effekt med växternas verkan och smak. • Tandkräm: upp till 5-10 % • Alkoholhaltigt munvatten: 10-20 % eller mer, eller 1 tsk tinktur i ett glas vatten |
||
| Många liniment har haft spritform, som rosmarinsprit som utvecklades till colognen ungerskt vatten. De har ofta varit starkt hudretande. Båda de ovan nämnda hårvattnen skulle kunna användas (och har använts) som smärtstillande liniment. | ||
| Tinkturer ska inte användas outspädda på huden. En del är kraftigt hudirriterande och kan orsaka blåsbildning. Redan alkoholen irriterar genom att vara starkt uttorkande. | ||
|
|
||
|
Mat och dryck |
Smakförbättrare och färgämne. Inget färgar gult som saffranstinktur! | |
|
Invärtes bruk |
Som invärtes medicin tas tinkturer droppvis, en
vanlig dosering är 15-20 droppar 3 gånger om
dagen, naturligtvis mycket varierande med hur stark tinkturen
är och vad den är gjord på. "Droppar" ger snabb medicinsk effekt men är framför
allt bekväma t. ex. vid resor. Vill man inte
ha i sig alkoholen droppar man tinkturen i het vätska
så att alkoholen (och en del flyktiga doftämnen)
har dunstat bort när drycken är sval. Av gamla tiders tinkturer har särskilt aptitstimulerande magdroppar som malörtstinktur överlevt som snaps eller essens. Inga av tinkturrecepten samlade på Shenet är dock för invärtes bruk. |
|
|
Giftighet |
Alkoholen är inte det giftigaste här. Tinkturer är koncentrerade; man får i sig mycket av växtämnena. | |
|
|
||
|
Recept |
||
| Recept I (grundrecept tinktur) |
• Sprit (runt 50 % eller
starkare) • Växtdelar Tag livets vatten och lägg i det vad ört, krydda, rötter, frö, blomster eller annat som dig täckes och sätt i glasen i solen tre timmar eller på lätt eld, då tar det till sig samma dygder och krafter som det tinget har som du lagt däri. (Källa: Klemming 1883-1886 efter Månsson 1522) |
|
| Recept II (grundrecept tinktur) |
• Spiritus dilutus (utspädd sprit, 65-70 %) - 100 viktdelar • Växtdelar (örter, blad, blommor, frukter, frön, ved, bark, rötter) - 20 viktdelar Härav göres tinktur. (Källa: Pharmaca Composita 1896) |
|
| Recept III (grundrecept tinktur) |
• Spiritus concentratus (koncentrerad sprit, 90-91 %) - 100 viktdelar |
|
| Recept IV (grundrecept tinktur) |
• Sprit, utspädd
(63-64 %) eller koncentrerad (90-91 %) - 5-10 viktdelar |
|
| Recept V (grundrecept tinktur) |
• Sprit (50 %)
- 1 liter • Växtdelar - 250 gram Undvik filtrering. En bra metod är att använda en finmaskig sil för växtdelarna. Denna får ligga så att växtdelarna når ner i spriten. Vätska som dragit till sig lösliga beståndsdelar blir tyngre och sjunker till botten. (Källa: Hector 1903) |
|
| Recept VI (grundrecept essense) |
• Alkohol - 1 liter
• Fasta luktämnen som ej löses klara - 15-30 gram Luktämnet rives i en mortel med lite uppvärmd alkohol, varpå resten av alkoholen tillsätts under svag uppvärmning. Lösningen får stå ett tag (utfrysning). Man kan kyla blandningen för att slippa få med fettämnen, eftersom alkohol löser mer fett när den är varm. Den klara lösningen avhälls. (Källa: Gaugin 1947) |
|
| Recept VII (grundrecept tinktur) |
• Alkohol - 400 ml • Vatten - 100 ml • Ört - 25 gram Får dra tillsammans två veckor; omskakas kraftigt dagligen. Häll försiktigt bort avlagringen och filtrera sedan. (Källa: Irenes 1974) |
|
| Recept VIII (grundrecept tinktur) |
• Sprit (40-60 %) -
100 ml • Växtdelar - torkade: 7 gram blommor, 10 gram blad, 15 gram rötter, eller - färska: 20 gram blommor, 25 gram blad, 30-35 gram rötter Häll på kärl, helst mörkt, och ställ i rumstempererat mörkt skåp. Skaka om varje dag; växterna ska sjunka till botten. Låt stå minst två veckor. Filtrera genom kaffefilter eller ett tunt nylonfilter för te. Låt det självrinna och pressa bara för att få ut den sista skvätten. Låt stå några timmar så att de sista små växtdelarna sjunker till botten, sila igen och låt stå ytterligare 10 dagar. Blir det bottenfällning på detta får man sila igen. Förvara i mörkt glas och mörkt och svalt. (Källa: Andersen 1998) |
|
| Recept IX (grundrecept tinktur) |
• Vodka (40 %) - 500
gram (525 ml) • Finfördelade växtdelar - 100 gram Vätskan ska täcka växtdelarna. Slut till ordentligt , ställ mörkt i rumstemperatur och låt dra två veckor. Skaka om då och då. Sila och filtrera genom kaffefilter. Vila, dekantera, sila igen. (Källa: Shenet 1999) |
|
| Recept X (grundrecept tinktur) |
• Vodka (helst 50 % alkohol)
- så det täcker, ca 750 ml • Finfördelade växtdelar - 750 ml Häll växterna i en flaska med vid öppning. Fyll på med vodka så att det täcker och går 2-3 cm över växterna. Sätt på tätt lock. Låt stå i minst 2 veckor, helst 3-4; skaka om flera gånger varje dag. Sila av. Blir 500-750 ml beroende på hur finfördelade växterna varit. (Källa: Tourles 1999) |
|
| Recept XI (grundrecept tinktur) |
• Alkohol (60 %) - 100
gram (107 ml) • Krossade växtdelar - 20 gram Låt dra svalt, mörkt och torrt 3-7 dygn beroende på växt och växtdel. Låt stå och klarna 12 dygn och filtrera sedan. (Källa: Stodola och Volák 2000) |
|
| Recept XII (urtinktur enligt Bach) |
• Vatten (källvatten,
regnvatten eller mineralvatten) - 50 ml • Konjak (40 % alkohol) - 50 ml • Nyplockad växt • Kärl av glas, emalj eller rostfritt stål Insamling och tillredning bör ske en solig förmiddag d.v.s. sedan morgondaggen avdunstat men innan solen blivit alltför stark. Växtdelarna ska inte vidröras med händerna och påverkas av deras fukt och värme, så om växterna måste bäras, ska det göras på ett blad i handflatan, och när växterna sedan tas bort ska det göras med en kvist. Solig metod (till växter i full blom vår till höst): Växtdelarna ska läggas i vatten så snabbt som möjligt så kärlet får följa med ut i markerna. Täck vattenytan helt med växtdelar och låt skålen stå kvar i solljus tre timmar. Kokmetod (mest till blommor från träd vår och sommar): Bäst är att arbeta med spritkök vid växtplatsen. Ett kokkärl på 3 liter fylls till tre fjärdedelar med växtdelar, lock sätts på vid ev. förflyttning, kallt vatten hälls över, får koka upp och sedan sjuda under lock en halvtimme. Ta av från värmen och låt svalna under lock. • Urtinktur: Sila av vätskan och blanda 50 ml med lika mycket konjak. Detta är urtinkturen enligt Dr Bachs blomsterterapi. • Mellantinkur: 2 droppar urtinktur blandas med 30 ml konjak. • Brukstinktur: 2 droppar mellantinkur blandas med 30 ml källvatten eller (om det ska förvaras länge) med 25 ml källvatten och 5 ml konjak. Av detta intages 4 droppar 4 gånger dagligen. Medlen kan också användas utvärtes. (Källa: Shealy 2000) |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Ahlmark (2001), Gattefossé (1993), Gaugin (1947), Gentz och Lindgren (1946), Klemming läkebok 9 (1883-1886), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Ljungdahl (1953), Lodén (2002), Lodén (2008), Meyer (1952), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nordström (1940), Pharmacopoea Svecica
I (1775), Shealy (2000), Stodola och Volak (2000), Svenska
farmakopén (1901). Syrlig apotekare: Johansson
(1926). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
