Shenet - Medicinhistoria

Medicinhistoria

Antiken

Mycket är romarriket känt för men inte för sin vetenskap. Den lilla medicinska kunskap som fanns hämtades från Grekland. Därifrån kom länge alla läkare som gjorde sig ett namn i Rom. Grekernas skärpa kom sig av den speciella arbetsmetod som lanserats av Hippokrates skola på 400-talet f. Kr: Man rättade sig efter verkligheten istället för efter kartan. Filosofi var bra, erfarenhet var bättre. Den inställningen glömdes snart bort i Europa. I takt med kristendomens utbredning återuppstod synsättet att sjukdomar orsakades av gudar, nu kallade djävlar, och botades med magi och mirakler.

Tidiga yrken

Sårläkare

Den är laga läkare som har läkt sår av huggvapen, sår med benbrott, sår i bröst eller mage, avhuggen hand eller fot, sår tvärs igenom med två mynningar

säger Upplandslagen 1296. Tre sådana sårläkare skulle ordnas fram av den som tillfogade någon ett sår och den sårade skulle sedan själv kunna välja vem av dem han ville ha vård av. I andra landsändar räckte det att böta för sår och lyte samt betala läkarlönen, 12 öre. Laga sårläkare var dock en sällsynthet i Norden. Svåra akuta skador fick tas till yrkesfolk med tillgång till skärande verktyg, som smeder och bödlar. Och i Norden var det ofta akut om man ska tro Olaus Magnus på 1550-talet:

Dessutom finnes i dessa länder talrika fältskärer, ity att detta folk knappt låter en dag eller timme förgå utan att slåss.

Barberare

Barberare fanns till att börja med i klostren där de klippte och rakade munkarnas hår och skägg. Efter 1163 års kyrkomöte i Tours som förbjöd klosterfolk att befatta sig med blod fick barberarna överta uppgifter som såromläggning och åderlåtning.
Det tidiga svenska namnet på barberare var bardskärare, belagt sedan 1531, efter lat. barba och ty. Bard = skägg. Senare under 15- och 1600-talen kom former som bardberare, barberare och balberare.
Ett bardskärargille bildades i Stockholm 1496. 1571 fick det privilegier som hantverksskrå av Johan III. Enligt skråordningen skulle Bardskärarämbetet bestå av sex mästare, med åtminstone delvis utländsk utbildning, som under sig hade gesäller och lärlingar. De flesta var länge tyskar eller holländare. Många tyska gesäller tillbringade en del av sin vandringstid i Sverige och kom sedan tillbaka som färdiga mästare och stannade några år innan de drog vidare.
Förutom att klippa hår och raka skägg skulle bardskärarna slå åder, skära upp bölder, förbinda färska sår (första förbandet kostade en halv mark), lägga salvor och plåster (omslag), hela bråck, dra ut tänder, spjäla benbrott, amputera lemmar - kort sagt all blodig och kladdig sjukvård som munkarna förbjudits att befatta sig med. De mycket få läkare som fanns i landet sysslade med invärtesmedicin och fick inte utföra barberarsysslor som att skära hår, åderlåta eller förbinda färska sår (däremot läka gamla). Det sörjde nu inte läkarna över eftersom de såg barberarsysslorna som ett simpelt hantverk. Barberarna å sin sida höll kvacksalvare kort; den barberare som umgicks med kvacksalvare eller gav dem plåster eller salvor stöttes själv ut som kvackare.

Badare

Badarna var länge barberarnas främsta konkurrenter. Till skillnad från barberarna som gärna vandrade omkring och erbjöd sina tjänster var badarna bofasta i städerna, knutna till badstugor. Förutom att verka som spamästare fick de också utföra en del uppgifter som låg barberartjänsterna nära, som att åderlåta och koppa blod. I badstugornas skydd fuskade de också med lite av varje inklusive koppleri. På 1640-talet överenskom de med Stockholms magistrat om att arbeta som "pestbarberare", det vill säga att bland annat öppna pestbölder. Just det privilegiet lämnade barberarna gärna ifrån sig.
Peståret 1657 då barberarna övergivit Stockholm men badarna modigt stannat kvar, fick Badarämbetet utökade privilegier. De skulle som förr bada, åderlåta, koppa och ta hand om pestsjuka men fick nu också tillstånd att utföra tjänster som barberarna betraktade som sina privilegier, som att klippa hår, raka skägg, förbinda sår och ordinera olika kurer. När badarna började använda barberarnas skråemblem med fyra mässingsbäcken protesterade barberarna. Om detta stred skråna i ett par årtiondenfram till 1675 då barberarna återfick sina privilegier och sitt emblem. Därefter skulle badarnas emblem vara ett bäcken med en badkvist ovanför. Detta var ingen struntsak; emblemen var skrånas varumärken och viktiga att skydda.
Badare var inget bra yrkesval under det skitiga 1700-talet när badhus var förbjudna, men Badarämbetet överlevde. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) upptar ett par intressanta notiser om skrået, som att läkarkollegiets instruktion av år 1797 omnämner Badareämbetet, "vilket jämväl utövar en del av den mindre kirurgin", och att en text från 1861 om svensk lag säger att "Badarna .... skall (hädanefter) benämnas fältskärer".

Fältskärer

Som experter på sårskador blev barberarna eftertraktade av krigsherrar. Enligt 1571 års skråordning hörde det till mästarnas plikter att rekrytera barberare till armén och flottan. Det kladdiga arbetet under vidriga förhållanden hade så lågt anseende att inte ens kringvandrande barberare gärna tog det på sig trots mycket god betalning. Tvångsrekrytering verkar ha varit regel i hela Europa.
Redan från 1535 finns ett brev från Gustav Vasa till borgmästaren i Arboga, där han beordrar en barberare till flottan i Stockholm, där det behövdes "en hel hoper bardskärer". 1628 när 140 svenska krigsskepp med sjukt manskap låg fast utanför Preussen och Polen måste Gustav II Adolf skicka ut tre kaptener för att dammsuga riket på barberare. Till sjöss värvades de som annat manskap inför varje expedition (1564 fanns 13 barberare på svenska flottans 44 skepp) medan skeppsgårdarna (örlogsvarven) från 1629 höll sig med fast anställda barberare. De som stannade kvar i militär tjänst betraktades som ett rått släkte av allt-i-allo-skärare. På 1700-talet ersattes de allt mer av kirurger som börjat utveckla skärandet till en medicinsk specialitet.

Kirurger

I södra Europa motsvarades 1200-talets nordiska sårläkare av kirurgerna (lat. cirurgici) som skildes noga från de universitetsutbildade invärtesläkarna (lat. phisici). I den mån de samarbetade med varandra eller andra yrkesgrupper var det av nödtvång och under ständiga gräl om vilka sysslor den ena eller andra gruppen fick eller måste åta sig.
I Frankrike bildade barberare-kirurger ("kirurger med långa rockar") och barberare-frisörer ("kirurger med korta rockar") en gemensam skola på 1200-talet och 1301 ett gemensamt skrå. Barberarna-kirurgerna ägnade sig åt brutna ben, sårskador och amputationer och fick på 1500-talet också syfilis på sin lott. Barberarna-frisörerna rakade skägg, drog ut tänder och skar i lite av varje. På 1600-talet upphörde alliansen och de två grupperna stakade ut gränserna mellan sig: Barberarna-kirurgerna hade ett mässingsbäcken som emblem (och målade sina hus svarta eller röda) medan barberarna-frisörerna hade ett tennbäcken (och målade sina hus blå). Under 1700-talet började de alltmer medicinskt inriktade kirurgerna närma sig läkarna.
I Sverige förnyades Bardskärarämbetet 1646 till Bardberarämbetet, som 1685, tio år efter segern mot Badarämbetet, ombildades till Societas Chirurgica. Ett århundrade senare, 1797, uppgick kirurgerna i läkarkollegiet Collegium medicum. Barberarna-frisörerna hittade en egen nisch i slutet av 1600-talet, nämligen hos adeln, där officerarna börjat odla mustascher.
Runt år 1800 hade kirurger och läkare i hela Europa blivit specialister på var sin sida om kniven, med tämligen likvärdig status och båda med krav på medicinsk utbildning. Men kniv som kniv; i den tyska armén på 1700-talet ingick det fortfarande bland kirurgernas plikter att raka officerarna. Och i England tituleras kirurger fortfarande inte Dr utan Mr, som på sin tid ansågs finare.

Klosterskolor

S:t Cosmas och S:t Damian
(Arabien, 200-talet)
Katolska skyddshelgon för apotekare, barberare, kirurger, läkare;
minnesdag 26 september

De första medicinska utbildningarna av någorlunda omfång och kontinuitet gavs under tidig medeltid för munkar och nunnor i katedral- och klosterskolor. Vården, mer inriktad på isolering och omvårdnad än bot, gavs i helgeandshus och karantäner som drevs av kloster och riddarordnar. I Sverige fanns runt 50 sådana inrättningar, som stängdes när protestantism ersatte katolicism i mitten av 1500-talet.
Samma öde drabbade de svenska klostren, där man i fyra århundraden utvecklade den läkekonst som vi idag betraktar som vår egen äldre och traditionella. Klosterväsendets främsta läkedomsbidrag är just själva spridningen av kunskaper och växter. Munkar och nunnor översatte och kopierade medicinska texter och odlade och spred läkeväxter över hela Europa. Så gott som alla "gamla nordiska" medicinalväxter har förts hit söderifrån av klosterfolk och precis som växterna sipprade ut från klostren till till backar och hagar gjorde kunskapen om deras användning det.
Kyrkans sjukvård beskars dock undan för undan genom kyrkomötesbeslut som duggade tätt under 11- och 1200-talen:
• Kyrkomötet i Clermont 1130 förbjöd klostren att befatta sig med blodsutgjutelse - dit räknades benbrott och köttsår, däremot inte åderlåtning. Resultatet blev en brist på sårläkare som lockade många präster och munkar att slå sig på den lönsamma kirurgin.
• Detta föranledde ett nytt edikt redan 1139 från andra Laterankonciliet i Rom: Nu fick det vara slut på att kyrkans män "negligerar sitt eget yrkes heliga syfte och ger illusoriska löften om hälsa mot ogudaktig betalning".
• I Tours 1163 var det återigen dags att påminna om att Ecclesia abhorret a sanguine = Kyrkan skyr låtandet av blod. Klosterfolk skulle inte befatta sig med åderlåtning och omläggning av färska sår.
• Fjärde Lateran-konciliet i Rom 1215 återgav diakoner och präster rätten att behandla benbrott. Blodsutgjutelse, d.v.s. att bränna eller skära, förblev förbjudet.
• Påven Boniface VIII:s bulla 1300 är omdiskuterad. Här förbjöds kristna att skära itu och koka människokroppar. Anledningen var Palestina-pilgrimers vana att koka sina döda för att ta vara på benen så att de kunde föras hem och begravas. Det antas ibland att det månghundraåriga tabut mot att dissikera människokroppar för anatomiska studier stammar ur ett missförstånd av denna bulla.

De kloke

För en del särskilda besvär fanns specialister som starrstickare, bråcksnidare och stenskärare. Det mindre akuta skötte folk själva så länge det gick. När det inte gick längre vände man sig till någon av traktens kloka gubbar och gummor. En dansk som rest genom Sverige beskrev dessa läkekunniga 1557:

... förlupna munkar och nunnor, olärda präster, fördärvade köpmän, gamla käringar, skräddare och smeder, trollkarlar och trollkonor och annat sådant orkeslöst folk som inte vill arbeta.

Ungefär som idag alltså - en brokig grupp med växlande grad av respektabilitet. För alla gällde att de sällan sysslade med örtmedicin. De förlitade sig på medicinsk magi.

Sjukhus och skolmedicin

Salernoskolan

Mest berömd av de medicinska klosterskolorna och dominerande under 10-1200-talen blev Salernoskolan i Italien, upphöjd till universitet 1280. Trots att den var knuten till klostret Monte Cassino var den en av de få utbildningsanstalter som lyckades arbeta ostyrd av kyrkan, som sakta men säkert lade sig i allt mer av den medicinska teorin och praktiken.
Salernoskolan baserades på grekisk och arabisk läketradition. Greken Galenos (100-talet) och persern Avicenna (omkring år 1000) hör till de mest namnkunniga auktoriteterna i denna s.k. arabo-galeniska tradition. Skolans första lärare på 900-talet (och länge de enda med medicinska kunskaper över huvud taget i Europa) var judar som utbildats i arabisk medicin i muslimska länder.
Det uppseendeväckande med denna läketradition, sedd ur europeiskt perspektiv, var dess rationalitet och att den inte betraktade sjukdom som syndastraff. De muslimska erövringarna hade gjort den arabiska kultursfären enormt stor och läkarna hade väldiga kunskapskällor att ösa ur. Förutom grekiska och romerska arbeten som räddats från kristna bokbål fanns där inhemska traditioner från Spanien i väster till Indien i öster.

Västasien

Olikheten mellan europeisk och arabisk medicin framgår av följande beskrivning som gavs av den syriske krönikören och diplomaten Usama ibn Munqidh i mitten av 1100-talet. En frankisk guvernör hade vänt sig till Usamas farbror emiren och bett honom skicka en läkare för ett par brådskande fall. Läkaren kom tillbaka efter några dagar och hade följande att berätta:

Man förde inför mig en riddare som hade en varbildning i benet och en kvinna som drabbats av tvinsot. Jag satte plåster på riddarens ben, tumören öppnade sig och blev bättre. För kvinnan föreskrev jag en diet som skulle vederkvicka henne. Men då uppenbarade sig en frankisk läkare och sa:
- Denne man vet inte hur man sköter dem!
Han vände sig till riddaren och frågade honom:
- Vad föredrar du, att leva med ett ben eller dö med två?
När patienten svarat att han hellre levde med ett ben, befallde läkaren:
- Skaffa hit en stark riddare med en väl slipad yxa.
Det dröjde inte länge förrän riddaren och yxan var på plats. Den frankiske läkaren lade benet på en huggkubbe av trä och sa till den nyanlände:
- Hugg till ordentligt med yxan så att det går rätt av!
Framför ögonen på mig riktade mannen ett första hugg. Eftersom benet fortfarande hängde fast högg han till en andra gång. Märgen sprutade fram och den skadade dog i samma ögonblick. Vad gäller kvinnan, så undersökte den frankiske läkaren henne och sa:
- Hon har en demon som är förälskad i henne i huvudet. Klipp av henne håret!
Man klippte hennes hår. Kvinnan började återigen äta mat med vitlök och senap, vilket förvärrade tvinsoten.
- Det beror på att djävulen har trängt in i huvudet, förklarade deras läkare. Han tog en rakkniv och gjorde ett snitt i form av ett kors så att skallbenet kom fram och gned in det med salt. Kvinnan dog på fläcken. Då frågade jag:
- Nu behöver ni mig kanske inte längre?
De svarade att de inte gjorde det. Jag kom tillbaka hit efter att ha lärt mig många saker som jag inte visste om frandjernas läkekonst.

Sverige

Fyra århundraden senare är det fortfarande illa ställt med läkekonsten i Norden. Olaus Magnus (1555) vet varför:

... då man nämligen en gång blivit besviken av en dålig eller oskicklig läkare, eller fasthellre kvacksalvare, tror man att alla, även de insiktsfullaste, inte är att lita på. Härav kommer sig att det i de nordiska rikena finns högst få läkare som kan ägna de sjuka en god vård. Detta beror ingalunda på att de hyser tvivel om sin konst eller sin skicklighet att kurera sjukdomar, utan på att de som ska kureras är så oregerliga.

! Paracelsus skrävel!

Munken Peder Månsson, författare till Sveriges första örta- och läkebok, verkade mer insatt i saken några årtionden tidigare (1522). Att varken phisici eller cirurgici fanns i landet kunde kungen lätt råda bot på: skicka folk utomlands för att studera! Det vanliga, men inte vanligt, var att resa till Tyskland, på 16- och 1700-talet till Leyden i Holland, där man lärde sig rabbla antikens skribenter i kyrklig tolkning. Till skillnad från den folkliga magiska medicinen som nöjde sig med "tradition och beprövad erfarenhet" var den färska europeiska skolmedicinen i första hand teologiskt korrekt.
Gustav Vasa som skickat de få läkekunniga, munkarna och nunnorna, ut ur landet, förstod problemet och gav ekonomiskt stöd till ynglingar som ville utbilda sig utomlands. Han försökte också locka tyska läkare och apotekare till Sverige. Framgången var måttlig, något han själv fick känna på som gammal och krank. Under sina sista veckor 1560 hade han en barberare, en apotekare och en pastor till hjälp. När han låg på sitt yttersta anlände tre danska läkare som inte hade något att bidra med.
Olaus Magnus råd några år tidigare verkar inte riktigt helhjärtat:

Det är både bättre och säkrare att överlämna vården om sin hälsa åt dessa, om de än kan förefalla misstänkta, än att rådvill ängslas inför dödens hotande närhet.

1600-talets få läkare i Sverige var antingen utlänningar eller svneskar utbildade vid tyska, franska eller italienska universitet. Den första svenska medicinska professuren inrättades i Uppsala 1595 men tillsattes först 1613. Undervisning kom i gång på 1620-talet. Någon succé blev den inte. Av universitetets 1.294 studenter 1656 studerade en (1) medicin.

Sjukhus i Europa

Det första som kan liknas vid ett sjukhus i Europa var Hôtel Dieu i Paris, grundat av stadens biskop på 640-talet och snart följt av liknande anläggningar i alla större franska städer. De var just hôtels, platser för Guds gästfrihet, och kanske mest avsedda för nunnornas botgöring och övning i ödmjukhet. Någon sjukvård att tala om kunde man inte ge. Redan att kunna erbjuda sängplatser (1.200 platser till över 4.000 sängliggande) var ett framsteg.
Som "det första egentliga sjukhuset" ( i Europa, brukar man glömma att tillägga) brukar St. Bartholomew's i London räknas. Det grundades i början av 1100-talet och följdes på 1200-talet av många liknande i södra Europa.

Sjukhus i Syrien

I Damaskus fanns vid 1100-talets mitt två sjukhus. Resenären Ibn Djubair beskrev dem:

Varje sjukhus har administratörer som för register över de sjuka. I dem står deras namn, de åtgärder som är nödvändiga för deras vård och mat och diverse andra upplysningar. Läkarna kommer varje morgon, undersöker de sjuka och säger till om vilka läkemedel och vilken mat som ska tillredas för att få dem att tillfriskna, i enlighet med vad som passar varje individ.

Sjukhus i Sverige

Till Norden kom sjukhusen sent och blev därför liksom universiteten mindre kyrkodominerade än på kontinenten. Det första var sjukhuset i Uppsala grundat 1717, sex år efter det att landets sista pestepidemi dödat 40 % av Stockholms befolkning. Det första undervisningssjukhuset, Serafimerlasarettet i Stockholm, började sin verksamhet 1752. Dessa sjukhus var avsedda för vård, till skillnad från karantänerna för pest- och kolerasjuka och kurhusen för syfilitiker, som alla var framför allt isoleringsanläggningar. "Hospital" var ytterligare något annat: 1700-talets "dårhus" som blev 1800-talets "sinnessjukhus" som blev 1900-talets "mentalsjukhus" och "psykiatriska kliniker" som blev 2000-talets gator och torg.

Collegium Medicorum

Liksom kirurgerna hade läkarna länge svårt att leva på sitt värv. Kirurgernas problem var att både lön och status var låg, läkarnas att ingen frågade efter deras tjänster.
1663, då det fanns tolv läkare i Sverige varav åtta svenska, sammanslöt sig fyra av dem i ett läkarkollegiet Collegium Medicorum och lyckades utverka ett kungligt brev om att ingen som inte examinerats inför kollegiet fick utöva yrket. Här har vi alltså det första läkarskrået, som 1684 blev Kongl. Collegium medicum (som 1797 upptog det f.d. barberarskrået Societas Chirurgica), 1813 myndigheten Kungliga Sundhetskollegium, 1878 Kungliga Medicinalstyrelsen och 1968 sammanslagen med Socialstyrelsen till nya Socialstyrelsen, vars läkemedelsavdelning 1990 knoppades av som kontrollmyndigheten Läkemedelsverket.

Provinsialläkare

1774 års förordning om fattigmedici, den första i sitt slag i Sverige, gav fattiga i Stockholm fri vård och medicin (och läkarna patienter).
Nästa reform 1891 bestämde taxorna för besök hos statligt anställda provinsialläkare som skulle verka på landsbygden. Ett sjukbesök dagtid som krävde max 2 km resa för läkaren kostade 3 kr. En del kommuner betalade halva summan för fattiga. Dit räknades antagligen inte jordbruksarbetare, som vid denna tid fick ut 14 kr kontant i månaden, att jämföra med 1960-talets stora reform där priset 7 kr för ett sjukbesök motsvarade en industriarbetares timlön.
1746 besökte Linné på sin Västgötaresa landets ende Provincial Medicus i Mariestad. Trettio år senare fanns 32. Systemet med provinsialläkare fanns kvar till 1960-talet.

Kvacksalveri

Att 1700-talet kallats kvacksalveriets århundrade säger kanske mer om medicinen än om kvackeriet. Nu fanns en färskt självmedveten läkarkår som jagade kvackarna. Det var deras fel att böndrna inte for in till läkarna i stan - inte kunde det bero på fattigdom,avstånd, tidsbrist, dåliga läkare eller duktiga bysnillen. Att några äventyrare blev vittberömda vid Europas hov kan snarast ses som tecken på att det medeltida tänkandet höll på att brytas. Bedragarna låg i frontlinjen, inte genom att tänka rätt men genom att tänka fritt.
I USA fick kvackeriet sin blomstring århundradet därpå genom kringresande försäljare av patentmediciner. USA blev också pionjärland med en lag mot kvacksalveri, 1906 års "Federal Pure Food and Drug Act". I Sverige antogs en första kvacksalverilag 1915. Enligt denna fick endast läkare behandla TBC, cancer, veneriska och några andra smittsamma sjukdomar. Lekmän bestraffades hårt.

Kvinnliga läkare

"Den första kvinnliga läkaren" utexaminerades i USA 1849. Den första kvinnan som tog läkarexamen i Sverige 1888 kunde bara praktisera privat, eftersom det inte blev tillåtet för kvinnor att inneha statlig tjänst förrän på 1920-talet.
Detta var fem århundraden efter det att Salernoskolan och andra ledande utbildningscentra i Europa utbildat både män och kvinnor till läkare utan att göra särskilt väsen om saken. Fortfarande på 15-1600-talen var kvinnliga läkare och barberare-kirurger inte uppseendeväckande ovanliga i England. Förpassningen av kvinnorna till medicinens utkanter började på 1400-talet med kyrkans krympning av medicinskolornas inflytande. Kvinnor förbjöds först att utöva kirurgi, därefter att bereda läkemedel och till sist att agera alls utom som barnmorskor, från 1700-talet även detta bara under manliga läkares överinseende.

Sjuksköterskor

Rollen som vårdare togs först av nunnor och så småningom av vilken stackare som helst som var tvungen att ta sig an det otacksamma hospitalsjobbet. "Den första sjukvårdsutbildningen för kvinnor" startades 1833 av en tysk pastor. Här gick Florence Nightingale. Hennes insats under Krimkriget 1853-1856 väckte enormt uppseende. Soldaterna i salarna och myndiga män i London kallade henne envist "ängel" men någon sådan var hon knappast. Det krävdes mycket skinn på näsan för att lansera renlighet innan herrar Pasteur och Lister upptäckt jästsvampar och bakterier. Efter en insamling genom engelska tidningar kunde hon öppna en egen skola hemma i England.

Apotek

Världens första apotek anlades i Bagdad runt år 760. Ordet apotek kommer av gr. apotheke och lat. apotheka, båda med betydelsen lagerlokal. Det engelska namnet pharmacy kommer av gr. farmakon = läkemedel.
Tidiga europeiska apotekare, på medeltidslatin betecknade än som apothecari, än som speciarii och herbolarii, var fram till 1300-talet ofta knutna till stadsstyrelserna eller universiteten och ansvariga för städernas hälsovård. De spelade alltså dagens läkarroll. Konkurrensen mellan de två kårerna blev snart också hård. I Tyskland lagstiftades det om en rågång mellan dem redan 1240 men i Frankrike och England stred de i århundraden om rätten att diagnostisera och föreslå läkemedel. Allmänhetens sympatier låg hos apotekarna som i motsats till läkarna inte brukade fly för pesten. I Frankrike vann läkarna striden på 1600-talet. I England upphörde apotekarnas rätt att skriva ut recept först 1866.

Svenska apotek

I Sverige före 1500-talet höll sig hovet och en och annan adelsfamilj med privata apotekare, vanligen tyskar och holländare som stannade ett tag och sedan drog vidare. Det första svenska apoteket, iordningsställt 1528 på Stockholms slott, var avsett enbart för den kungliga familjen. Som den förste offentlige apotekaren räknas en holländare som 1575 fick privilegium att öppna apotek vid Stortorget i Stockholm med tillstånd att sälja också till stadens borgare och hantverkare. Varorna var läkemedel (här såldes för första gången i Sverig läkemedel gjorda enligt Paracelsus principer), kryddor och sötsaker.
Ännu 1610 fanns bara en apotekare i Sverige. Ingen frågade heller efter fler. Det mesta som såldes på apotek fanns på annat håll. Kryddor, örter, medicinalväxter och blandade specerier fanns hos kryddkrämarna, starkvin hos vinhandlarna, socker hos sockerbagarna; privilegiet på konfekttillverkning lyckades apotekarna dock behålla till in på 1700-talet.
1625 fick Stockholms sex apotekare ensamrätt på att sälja läkemedel och gifter. Udden var riktad mot kryddkrämarna och kringresande marknadsförsäljare av undermedel. Några år senare när apotek börjat inrättas också utanför huvudstaden (Uppsala 1628, Kalmar 1639, Göteborg 1644...) utsträcktes monopolet till hela riket.

Linné om apoteken

På 1730-talet finner Linné på sin lappländska resa att Sveriges nordligaste apotek och läkare finns i Gävle. När han själv ska etablera sig som läkare i Stockholm 1738 får han inga patienter förrän han kommer på idén att gå runt på krogarna och leta upp gonorréfall. Till en del var det naturligtvis en prisfråga. Linné:

När nu dessa kommer till doktorn, förskriver han dem, efter antaget mode, medikamenter och remitterar dem till apoteket, där hälsan ofta säljes dyrare, än att de den kan lösa. Det är förskräckeligt att eftertänka hur en fattig karl hos oss knappt kan få en purgation [laxermedel], utan att den ska förskrivas från Ost- eller Västindien, där vi dock har så goda purgantia inuti fäderneslandet.

Framtidens apotek

1873 fanns ca 200 apotek i Sverige, i början av 1900-talet drygt 300, alla privata. Apotekarprivilegier utfärdades av Kungl. Maj:t., gällde på livstid och kunde fram till 1920 både säljas och ärvas. En man kunde komma över ett apoteksprivilegium genom att köpa det eller gifta sig med en apotekaränka. Rätt många änkor valde att driva sina makars rörelser vidare utan att gifta om sig, eftersom änkeståndet var den enda juridiskt fria ställningen för en kvinna. En av dem var "Apotekare Alf. Carlssons enka" i Jönköping som tillverkade den välkända tallbarrsoljan.
1970 förstatlgades apoteksväsendet och det nybildade Apoteksbolaget (från 1998 Apoteket AB) fick monopol på all detaljhandel med läkemedel. Monopolet varade till 2009 då drygt 600 av landets ca 950 apotek såldes till privata aktörer, de flesta tillhörande fyra stora kedjor, som får sitt tillstånd av Läkemedelsverket.

Farmakopéer

Farmakopéer är förteckningar över ett lands namngivna och standardiserade apoteksvaror - se under namngivning. Den första europeiska anses vara en tryckt i Florens 1498. Svenska apotekare förlitade sig på tyska farmakopéer fram till 1686 då den första svenska trycktes. Om den nationella svenska farmakopéns elva upplagor 1775-1964 och därpå följande nordiska, se Litteratur: Farmakopéer.

Läkemedel

Medicinalväxter

Kryddkrämarna och de tidiga apotekarna köpte upp sina medicinalväxter av allmogen som samlade in dem i markerna. I slutet av 1600-talet kom det också i gång smärre odlingar. Myndigheterna uppmuntrade användningen av inhemska varor. (Odlingen av silkeslarv levde på konstgjord andning i Sverige i ett par hundra år.) Särskilt 1700-talet var protektionistiskt. Linné, själv en stor förespråkare för inhemska läkeväxter, skickades ut på landskapsresor för att inventera rikets växter, djur och mineraler. Instruktionerna för den förstaresan till Öland och Gotland 1741 inbegrep bland annat att undersöka

... vilka växter och naturalier, som i apoteken brukas men härintills varit vanligen att utifrån införskrivas, kunde inom riket finnas.

På 1750-talet belades medicinalväxter som växte vilda i Sverige med importtull, på 1760-talet gavs statligt stöd till apotek, sjukhus och skolor som anlade trädgårdar och odlingar, på 1770-talet funderade riksdagen på att helt förbjuda import av medicinalväxter och färgväxter. Som ett resultat av dessa åtgärder var det mesta av apotekens växtdroger inhemska vid 1700-talets slut. Några apotek blev storodlare och kunde till och med exportera medicinalväxter.
I takt med att statsstöden drogs bort och arbetskraften blev dyrare minskade odlingarna. 1908 var 45 % av apotekens växtdroger svenska men gav bara 25 % av inkomsterna. Organisationen Medicinalväxtföreningen (1910-1921) hejdade raset genom att dra igång försöksodlingar och ge ut skrifter och fick till och med odling och insamling av växter infört på de svenska barnens skolscheman. Verksamheten fick betydelse för självförsörjningen under första världskriget. Bara av enbär samlades det in 80 ton 1914. En liknande insamlingsverksamhet organiserades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget.
Av dagens läkemedel har 40-50 % sitt ursprung i växter eller andra naturprodukter men dessa har inte växt i Sverige. Ingen medicinalväxtodling att tala om förekommer i Sverige idag och apoteken för inte längre några växtdroger. De sista försvann på 60-talet då den nordiska farmakopén ersatte den svenska.

Läkemedelsindustri

I slutet av 1800-talet började läkemedel tillverkas i kemisk-tekniska fabriker i stället för på apotek. Flera svenska läkemedelsindustrier började som apotekslaboratorier, t. ex. Vitrum (började på Nordstjernan i Stockholm 1877), Hässle (Kronan i Helsingborg/Hässleholm 1904) och Pharmacia (Elgen i Stockholm 1911).
1914 när det blev tillåtet att tillverka läkemedel utanför apotek stod flera apotekare redo. Leo grundades samma år (Björnen i Helsingborg). Astra hade bildats redan året innan som ett aktiebolag av huvudsakligen apotekare. Kopplingen till apoteksvärlden försvann dock snabbt. Ferrosan (1919) var ett dotterbolag till Leo, Tika (1925) startades av grundaren till Astra o.s.v. Sammanslagningarna och uppköpen började nästan genast. Idag finns endast några få av dessa fabriker kvar.
Mindre än 2 % av dagens läkemedel tillverkas på apoteken. Så gott som allt som säljs är färdigförpackade läkemedel, de som läkemedelsindustrin förtecknar i FASS. En tredjedel är svensktillverkat.

"Läkemedel"

Med 1913 års apoteksvarustadga fick läkemedel en definition: Preparat avsedda att vid ut- eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller symptom. De fick bara säljas på apotek, skulle vara innehållsdeklarerade (arcana = läkemedel med hemlig sammansättning blev i praktiken förbjudna) och fick bara marknadsföras i medicinsk eller farmaceutisk fackpress eller till läkare eller apotekare. 1943 bakades stadgan in i den nya Giftstadgan som 1964 ersattes av fyra olika förordningar: Giftförordningen, Läkemedelsförordningen, Narkotikaförordningen och Bekämpningsmedelsförordningen.
1993 års läkemedelslag definierade läkemedel ungefär som gjorts 70 år tidigare. Föreskrifterna om registrering och kontroll som funnits sedan 30-talet skärptes så att läkemedel nu bara fick säljas sedan de godkänts och registrerats av den nya myndigheten Läkemedelsverket. Inget annat än läkemedel får marknadsföras med medicinska argument. Skulle något icke-läkemedel visa sig ha effekt, kallas effekten medicinsk och medlet klassas automatiskt om till läkemedel. Skulle tillverkaren inte vilja eller kunna betala de undersökningar och registreringar som då automatiskt krävs, förbjuds försäljning. Icke-läkemedel är alltså de som 1) inte har någon verkan eller 2) som tillverkaren officiellt inte säger har någon verkan.

"Naturläkemedel"

1993 års läkemedelslag ersatte också det gamla begreppet "naturmedel" som funnits sedan 1978 med "naturläkemedel". Dessa läkemedel "av naturligt ursprung"motsvarar på ett ungefär engelska "herbal remedies" eller "herbal medicine". De får säljas med noggrant reglerad argumentation för specifika åkommor ("traditionellt använd vid..." och "för behandling av..."). Begreppet är ett steg i EU-anpassningen men någon enhetlig europeisk lagstiftning att anpassa till finns inte. Det som är läkemedel i ett land kan räknas som livsmedel i ett annat. Men anpassningsbollen är satt satt i rullning och snart kommer något nytt att ersätta "naturläkemedel".
• Till skillnad från de gamla naturmedlen men i likhet med läkemedel kontrolleras naturläkemedlens tillverkning, kvalitet, säkerhet och effekt.
• Till skillnad från läkemedel är handeln och prissättningen fri. Kring millennieskiftet såldes i Sverige naturläkemedel till ett värde av ca 5 % av apotekens läkemedelsförsäljning.

Mer

• Den hippokratiska läkareden
• Medicinsk magi
• Sårhistoria
• Lagar: Läkemedel och naturläkemedel

• Litteratur : Se t. ex. Bergmark (1966), Bergmark (1974), Bergmark (1983), Bruhn (1997), Corson (1971), Eneroth (2000), Forbes (1970), Fåhraeus (1946), Grimberg volym 2, 4 (1922), Haeger (1975), Haggard (1946), Hannestad (1966), Harrison (2000), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982), Lindeberg (1998), Linné (1978), Ljungqvist (2007), Maalouf (2001), Magnus 16:50-51 (1976), Nilsson och Petersen (1998), Odelberg (1967), von Platen (1995), Strindberg (1974), Söderström (1926), Tallerud (1999), Villner (1986).
• Citat: Dessutom finnes i dessa länder...: Magnus 16:50 (1976). Man förde inför mig...: Maalouf (2001). ... då man nämligen en gång...: Magnus 16:50 (1976). Det är både bättre...: Magnus 16:50 (1976). Vilka växter och naturalier...: Linné (1975).
• Artiklar: Per-Gunnar Ottosson: Sveriges medeltida läkeböcker (Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1977). Bengt Ohlsson: Läkemedelspartihandelns utveckling (SOU 1998:50). Jan Gustafson: Botare och folkmedicin (Människan och naturen: entobiologi i Sverige; 1; 2001). Nils-Erik Landel: Svensk farmaci under 1900-talet (Svenska Dagbladet 2001 03 05). Lena Boija: Apoteket står starkt inför framtiden (Apoteket 2:2007).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/referens/medicinhistoria.html
Datum: 2015 12 15 - Uppdaterad: 2012 06 24
Cookieinfo