 |
       
Salter och tvålar - Konserveringsmedel Alun |
|||
|
|
||||
|
Synonymer |
1) Vanlig alun, alun 1.1) Aluminium-kaliumsulfat, kalialun, kalium-aluminiumsulfat, svavelsyrad lerjordskali, aluminiumkaliumsulfatdodekahydrat, kubisk alun, romersk alun 1.2) Aluminium-natriumsulfat, ammoniumalun 1.3) Aluminium-ammoniumsulfat 2) Bränd alun, torkad alun, uttorkad alun, vattenfri alun, kalcinerad alun 3) Aluminiumsulfat, dubbelalun, ALG, koncentrerad alun |
|||
|
Farmakopénamn |
1.1) Alumen, Alumen album, Alumen commune, Alumen glaciale,
Alumen crudum, Alumen vulgare, Alumen crudum vel vulgare,
Sulphas aluminico-kalicus, Sulfas aluminico-kalicus 2) Alumen ustum, Sulphas kalico-aluminicum exsiccatum, Sulphas aluminicokalicus ustus 3) Sulfus aluminicus, Aluminii sulfas |
|||
| 1.1) E 522 Aluminiumkaliumsulfat 1.2) E 521 Aluminiumnatriumsulfat 1.3) E 523 Aluminiumammoniumsulfat 3) E 520 Aluminiumsulfat |
||||
| CAS-nummer | 1.1) 7784-24-9 1.2) 10102-71-3, 10024-42-7 1.3) 7784-25-0 3) 10043-01-3 |
|||
| 1.1) Potassium alum 1.2) Sodium alum 1.3) Ammonium alum 3) Aluminium sulfate |
||||
| Engelska namn | Alum, stryptic 1.1) Aluminium potassium sulphate, aluminium potassium sulfate, potassium aluminium sulphate, potassium aluminium sulfate, potassium sulphate, potassium sulfate, potassium alum, alum, potash alum, sulphate of potash 1.2) Aluminium sodium bis(sulphate), aluminium sodium sulphate, aluminium sodium sulfate, sodium alum, soda alum 1.3) Alum, ammonium alum, ammonia alum, ammonium, aluminium ammonium sulphate, aluminium ammonium sufate, aluminium ammonium bis(sulphate) 2) Burnt alum, dried alum, calcinated alum, burnt potassium alum 3) Aluminium sulphate, aluminium sulfate, aluminium trisulphate, aluminium trisulfate, cake alum |
|||
|
Andra namn |
Romanska språk Alumen (medeltidslatin), alun, alun de potasse (franska) 2) Alun calciné (franska) Asiatiska språk Alaun, fatakdi (hindi), phèn chua (vietnamesiska) Andra språk Strypteria (grekiska) 1.1) Kalialaun (tyska) 2) Gebrannter Alaun (tyska) |
|||
|
Förväxlingsrisk |
• Lerjord, brända aluminiumsalter = aluminiumoxid • Aluminiumsilikat = huvudbeståndsdel i kaolinlera |
|||
|
|
||||
|
Alun finns av olika slag och man hade länge svårigheter
att skilja dem åt. Plinius i Rom omkring år 70 beskrev
flera sorter och ansåg att de måste vara ett
slags salt jord. Namnet Det fornsvenska ordet alun kommer från latinets alumen med samma betydelse. Namnet kommer inte av aluminium, utan aluminium av alun. Antagligen är det p.g.a. associationerna till de illa beryktade aluminiumsalterna i deodoranter som deodoranter av rena bitar alun idag säljs som Thai-sten och t.o.m. bergskristall. Romersk alun "Romersk alun" var länge ett kvalitetsbegrepp. Ursprungligen betydde det alun från Tolfa alunbruk utanför Rom, senare alun från Konstantinopel och från 1400-talet ren och föroreningsfri alun i största allmänhet. Dess främsta medicinska användning sedan romersk tid har varit som blodstillande och sammandragande medel och för att konservera feta utdrag som örtolja. Enligt en svensk läkebok från ca 1500 är den het och torr i fjärde graden. Svenska alunbruk Den alun som hölls i lager i Gustav Vasas kryddkammare i mitten av 1500-talet var alltså importerad. Det första svenska alunbruket, Andrarum (1637-1912), var danskt. Det var på sin tid Skånes största industri som under 18- och 1900-talen producerade över 300 ton alun om året. Utöver Andrarum har Falköping och Örebro varit aluntrakter i Sverige. Linné, som 1740 upptog flera sorters alun i Pharmacopaea Holmiensis, blev bekant med Falbygdens brytning under Västgötaresan 1746 när bönderna beklagade sig för honom om alunbruket i Mulltorp, som gjorde åt så mycket ved att det snart nog skulle ödelägga hela traktens skogar. 1765 anlades Garphyttans alunbruk i Närke. Åtta år senare flyttades bruket till Latorp utanför Örebro där skiffern bröts. Alunbruket i var igång i ett århundrade, tidvis störst i landet och definitivt bäst. "Alun från Garphyttan" gällde i Sverige för att vara minst lika bra som "romersk alun". Sverige exporterade 350-1.000 ton årligen under 1700-talet. Bruket lades ner 1879 men brytningen av alunskiffer fortgick in på 1900-talet. Den sista svenska brytningen för framställning av alun var i trakterna kring Kinne-Kleva på Kinnekulle. Alunskiffer utan alun Sverige har gott om alunskiffer. Den bröts som råvara för gasbetong (ytong) så sent som kring 1970 kring framför allt Örebro och Falköping. Skifferns viktigaste roll under 1900-talet var annars som energireserv. Den innehåller 3-4 % olja som kan användas som eldningsolja, som framställdes i Sverige till slutet av 60-talet. I Falbygden kan man också utvinnas en tredjedels gram uran per kilo skiffer. Det är värt ansträngningen i kristid, tyckte man på 60-talet och byggde Ranstadverket vid Billingen med planen att framställa 120 ton rent uran om året. Det blev totalt 155 ton under fyra år. Bygget som stod klart 1965 kostade 140 miljoner kr, rivningen 25 år senare och nedgrävningen av 320 kilo uran samt plutonium gick på drygt 180 miljoner. Alun till växtfärgning Sedan gammalegyptisk tid har alun varit det främsta betmedlet vid yllefärgning. Först på 1900-talet ersattes det av krom. Periodvis har det varit förbjudet eftersom det också kunde användas för att göra falsk purpur. (Idag används det till en annan färgförfalskning: 5 gram alun per liter matjord gör rosa hortensiablommor blå.) Alun fungerar genom att få färgämnena att "bita fast" i fibrerna, där de sedan blir vatten- och ljusäkta. Till de s.k. betfärgerna hör t. ex. krapprot och kochenill (röda), tallkottar (orange), ringblommor, kamomillblommor och fläderbark (gula), fläderblad (grönt), björkris och enris (brunt) och ekbark (svart). Farmakopéerna 1.1) Aluminium-kaliumsulfat (kalialun): Har funnits upptaget i alla upplagor av svenska farmakopén (1775-1946). 2) Bränd alun: Fanns också med från första början men utgick med 1901 års upplaga. |
|||
| Framställning | Grundämnet och metallen aluminium förekommer
är ett av de vanligaste i jordskorpan. Det förekommer inte rent utan förenat med syror till salter. Här förenas det med svavelsyra till sulfater. Andra mineraler finns också med, därav benämningen dubbelsalter. Alun är besläktat
med, men inte detsamma som, de aluminiumsalter
som förekommer i antiperspiranter. 1) Vanlig alun 1.1) Aluminium-kaliumsulfat (kalialun): Aluminiumsulfat + kaliumsulfat. Den "vanliga" "vanlig alun". I Sverige har man utgått från alunskiffer, en sedimentär bergart som bildats i hav för hundratals miljoner år sedan. Utvinningen är energikrävande; skiffer bränns med ris i det fria. Skifferns svavelkis omvandlas då till svaveldioxid och därefter till svavelsyra som sönderdelar den ljusa glimmerns fjäll. När dessa förenar sig med alumnium och kalium får man kalium-aluminiumsulfat. Askan lakas ur och avdunstas i flera steg tills man har ren alun i kristallform. I Italien bränner man på liknande sätt mineralet alunsten. 1.2) Aluminium-natriumsulfat: Aluminiumsulfat + natriumsulfat. 1.3) Aluminium-ammoniumsulfat: Aluminiumsulfat + ammoniumsulfat. 2) Bränd alun Vilken som helst "vanlig alun" (svenska apotek har använt 1) aluminium-kaliumsulfat) läggs på järn- eller keramikplåt och upphettas långsamt så att det smälter. När massan blivit mycket seg höjs värmen till över 100°. Massan smältes under omrörning så länge den pöser och rör sig. Ett eventuellt övre glasartat lager tas bort och kan brännas om. En variant är basisk alun, som bildas om temperaturen får gå över 200°. 3) Aluminiumsulfat: Bränns och lakas ut ur mineraler som bauxit och kryolit i södra Europa. |
|||
|
Beskrivning |
1) Vanlig alun:
Genomskinliga till halvgenomskinliga färglösa
kristaller, likt grovt salt, eller stora fasta bitar.
Italiensk alun har tärningsformade kristaller ("kubisk alun"). Först sötsur, sedan starkt sammandragande smak.
Luktlöst och ska heller inte lukta när det värms. Smälter vid 90-92° och avger vätska; vid högre temperatur börjar massan pösa och slutar som bränd alun. 2) Bränd alun: Vit, porös och svampig massa, bitvis lite glasartad. Utan smak, men får tillbaka den när det tagit upp ny fukt. 3) Aluminiumsulfat: Halvgenomskinliga vita kristaller eller pulver, segt så att det kan skäras; i handeln som vita fyrkantiga kakor. Vittrar i luft och sönderfaller i fuktig luft. Bittersöt smak, ingen lukt. Smälter vid 700°. |
|||
| 1) Vanlig alun:
100 ml väger 90-101 gram. 100 gram = ca 115-99 ml. 2) Bränd alun: 100 ml väger ca 55 gram. 100 gram = ca 180 ml. |
||||
| 1) Vanlig alun • Lättlösligt i rumstempererat vatten (7,5 delar), mycket lättlöslig i kokande (0,3 delar). Alun som lösts i hett vatten kristalliserar om på kärlets väggar när lösningen svalnar. Låter man lösningen svalna långsamt kan det istället kristallisera om på mjuka föremål. Så här gjorde man "istappar" att dekorera med till jul i slutet av 1800-talet: 1 dl alun löses i 5 dl kokhett vatten. Ljusveke eller annat blekt bomullsgarn fästs på en pinne och får hänga ner i lösningen ungefär som vid ljusstöpning. Får svalna långsamt under ett dygn (isolera kärlet med handdukar, ställ varmt, rubba inte), tas upp och hängs på tork. Kristaller som blivit kvar på kärlets botten kan silas av och återanvändas. • Lättlöslig i glycerin (2,5-3 delar). • Nästan olösligt i 95 % alkohol. 2) Bränd alun • Olösligt i vatten men får tillbaka sin lösligheten när det tagit upp ny fukt. 3) Aluminiumsulfat • Lättlösligt i vatten (1 del). • Nästan olösligt i 95 % alkohol. • pH och inkompatibiliteter • Alla sorter är inkompatibla med alkalier och fosfater, som får alun att fällas ut och bilda en olöslig och overksam förening. Vid textilfärgning vill man inte ha sådan effekt så lite vinsten tillsätts i färgbadet och gör att alun förblir i lösning istället för att fällas ut. • Det är delvis denna reaktion som gör alun blodstillande: det koagulerar blodet. Det härdar också animaliska limämnen och gör t. ex. gelatin mindre vattenlösligt. 1) Vanlig alun: Vattenlösning 2-10 % blir måttligt sur (pH 2-4); 10 % måttligt sur (pH 3-3,5). Om vattenlösningen blir mjölkig kan det bero på att vattnet är något alkaliskt. Med tillsats av lite surt klarnar lösningen. 3) Aluminiumsulfat: Används av vattenverk till rening - alun reagerar med bikarbonat i vattnet så att det bildas flockar av aluminiumhydroxid som binder till sig bakterier, plankton, humusämnen och andra grumligheter. Flockarna sjunker snart till botten av sin egen tyngd och det renade vattnet kan tappas av. |
||||
|
Innehåll |
1) Vanlig alun:
Alla är dubbelsalter, d.v.s. innehåller svavelsyrade salter (sulfater) av dels aluminium,
dels kalium, natrium eller ammonium. Något vatten blir alltid kvar vid kristalliseringen
och aningen svavelsyra. Det som säljs
som "Thai-sten" uppges vara "61 % alun,
36 % vatten, 3 % mineraler". 1.1) Aluminium-kaliumsulfat (kalialun): Aluminiumsulfat + kaliumsulfat. Huvudinnehållet i alunstift (89 %) plus lite aluminiumsulfat (11 %). Kvaliteten romersk alun är järnfri (järnoxider), ett skäl till att den anses vara bra vid t. ex. textilfärgning. 1.2) Aluminium-natriumsulfat: Aluminiumsulfat + natriumsulfat. 1.3) Aluminium-ammoniumsulfat: Aluminiumsulfat + ammoniumsulfat. 2) Bränd alun: Kan göras näst intill 100 % rent eftersom det är vattenfritt. Aningen svavelsyra blir dock alltid kvar. Varianten basisk alun är fri från svavelsyra. 3) Aluminiumsulfat: Kan innehålla svavelsyra. Vanligen järnfritt men svårt att rena helt från förbränningsrester (järnföreningar, aluminiumoxid). Runt 10 % i alunstift. |
|||
| Varianter | • Andra aluminiumsalter i deodoranter. | |||
|
Hållbarhet |
• Alun måste förvaras lufttätt
(vittrar i luft) och torrt (hygroskopiskt = drar till
sig fukt från luften och sönderfaller). Ej
i metallkärl och inte blandat med alkalier. • Alun är surgörande och svagt antiseptisk och kan ha konserverande effekt på t. ex. stärkelseblandningar och oljor - se nedan under Hudvård. |
|||
|
• Alunpulver: I asiatiska livsmedelsbutiker för
ett par tior per 100 gram. På apotek för runt
25 kr per 100 gram, farmaceutisk Alumen för runt
170 kr per 1.000 gram. Hos importörer av eteriska
oljor för runt 35 kr per 100 gram och till ungefär
samma pris i hälsokostbutiker som för råvaror
till kosmetika. • Hel alun: I asiatiska livsmedelsbutiker för runt 25 kr per 100 gram. "Thai-sten" och "kristalldeodorant" i hälsokostbutiker för runt 150 kr per 100 gram. Alunstift på apotek för runt 50 kr per 9,5 gram. • Alunlösning: "Flytande bergskristall"... |
|||
|
|
||||
• Rumsparfym: Alunlösning (1 del vanligalun till 10 delar vatten, t. ex. 10 gram alun till 1 dl vatten) gör papper "obrännbart", d.v.s. gör att det inte brinner med låga utan endast glöder. Pröva att doppa rökelsepapper i alunlösning. |
||||
| Hudvård | 1) Vanlig alun:
Mycket gammalt som sammandragande och blodstillande medel,
kallat sådant som alunstift, rakstift och sårstift,
eng. stryptic. 2) Bränd alun: Starkare sammandragande än vanlig alun och har använts på samma sätt. 3) Aluminiumsulfat: Något starkare sammandragande än vanlig alun och har använts ungefär på samma sätt utvärtes, t. ex. som rakstift. Hudläkemedel Alun löst i vatten eller vinäger förekommer rätt ofta som utvärtes medel i medeltida läkeböcker, t. ex. som sammandragande och blodstillande medel, för att läka blemmor i ansiktet och som tvättmedel mot skabb. Alunlösningar är dubbel blodstillande: Dels verkar de sammandragande, dels koagulerar de blodet genom att fälla ut äggviteämnen så att det bildas en skyddande hinna på vävnaden. Som skönhetsmedel förekommer alun t. ex. i äggmasker, där det sägs vara både rynkförebyggande och blekande. Hel alun, t. ex. sådan som säljs som deodorant eller apotekens alunstift, stillar också blödning om man t. ex. råkar skära sig vid rakning. Stryk med lite fuktat stift. • Rakvatten: 0,5-2 % alun, t. ex. i toalettättika • Alunlösning på röd näsa: 4-10 % vattenlösning (standardrecept runt år 1900) Deodorant - se där om andra aluminiumsalter som är vanliga i deodoranter 1) Vanlig alun: Alla sorters alun är effektiva som antisperspiranter på grund av sin sammandragande effekt, bäst vanlig alun och av dem särskilt aluminium-natriumsulfat. De är mildare än de vanliga aluminiumsalterna som brukar finnas i deodoranter. • Deodorant: 100 %. En bit alun fuktas med vatten och stryks på huden. • Deodorant: 2-5 % i vatten; sprayas på. Konserveringsmedel 1) Vanlig alun: Alun har konserverande effekt genom att vara surgörande och svagt antiseptisk. Det hindrar t. ex. stärkelseblandningar från att surna. Under medeltiden konserverades örtoljor med alun, in på 1900-talet pomador. Det ingick också i det berömda konserveringsmedlet Aseptin. • Örtolja, hårpomada: 2 % (runt 20 gram per kilo olja eller fett) • Blandningar med stärkelse: 1 % • Dubbel Aseptin: 2 delar borsyra, 1 del Emulsioner Konsistensen på krämer, lotioner och andra emulsioner kan försvagas av alun. Försäljare av alun rekommenderar lite extra förtjockningsmedel för att stabilisera, t. ex. xantangummi (0,4 %). Gurgelvatten mot snarkning Kan vara användbar som sammandragande ingrediens i gurgelvatten mot snarkning när den beror på vibrationer i halsen. Se under Munvatten för beskrivning och recept. |
|||
| "När man tvättar huvudet med alunvatten, dör löss och gnetter därav", sägs i en svensk bok om mineraler 1613. | ||||
| I medeltida svenska läkeböcker är alun
närmast standardmedel mot lössittande tänder,
svullet tandkött och sårig mun. Ofta handlade
det nog om skörbjugg
men akut kan alun hjälpa genom sin sammandragande
effekt. Man löste det i vatten, ättika eller
vad man hade till hands och sötade med honung. Svaga
vattenlösningar till pensling på inflammerat
tandkött förekommer även i 1900-talets
receptsamlingar. Längre tids bruk i munvatten skadar
tänderna. • Munvatten till pensling: 1 % (ca 1 ml alun per dl vatten) |
||||
| Mättad spritlösning av alun har använts
som förebyggande massagemedel och för att behandla
liggsår. • Sprit: mättad lösning av alun i ca 50 % alkohol Som sammandragande medel har alun dykt upp igen på senare år i hälsokosthandelns salvor för svullna ben, åderbråck och ytliga kärlbristningar - den sammandragande effekten lindrar när benen är svullna och trötta. |
||||
| Koncentrerade alunlösningar är retande och kan ge klåda. Alun kan också ge kontakteksem. | ||||
|
|
||||
|
Mat och dryck |
Alun ingick med borsyra i det sensationella konserveringsmedlet Dubbel Aseptin som användes till rått kött och fisk. Det är också ett gammalt hjälpmedel i köket, t. ex. vid inläggning. |
|||
|
Invärtes bruk |
Alun har också använts
invärtes och för vaginalsköljning vid flytningar.
2) Bränd alun har inte använts annat än utvärtes. |
|||
| Giftighet | Absorberas inte genom huden, till skillnad från
de aluminiumsalter som annars är vanliga i deodoranter. Stora invärtes doser skadar matsmältningssystemet. Skador på muskler och njurar har rapporterats. 30 gram alun har dödat en vuxen. Alla sorter är förbjudna i livsmedel i Australien och Nya Zeeland. 1.1) Aluminium-kaliumsulfat (kalialun): Stora doser ger halsbränna och magproblem. 1.3) Aluminium-ammoniumsulfat: Stora doser ger halsbränna, kräkningar och diarré. Första hjälpen utvärtes Om någon druckit koncentrerad alunlösning (starkare än 20 %): Ge 1-2 glas dryck, gärna mjölk, för utspädning. |
|||
|
|
||||
|
• Litteratur:
Se t ex Berlin (1849), Berlin (1851), Bolin och Gustaver
(1960), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Hallström (1986), Klemming läkebok 2, 3, 7 (1883-1886), Lindgren (1918), Linné
(1954), Linné (1978), Ljungdahl (1953), Lodén
(2002), Lundegårdh (1971), Meyer (1952), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Naturläkemedel 2001 (2001), Nordiska farmakopén I (1961-1965),
Palmborg, Walter och Werner (1982), Pharmacopoea Svecica
I (1775), Ponting (1980), Reynolds (1996), Sandberg (1994), Seymour (1980), Strindberg (1974), Svenska
farmakopén VIII (1901). Som livsmedelstillsats:
Hanssen (1986), Livsmedelsverket (1998), Nilsson (2007), SLV FS 1999:22, Zinck och Hallas-Møller (2005).
• Nätpublikationer: European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2008 06 15). Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 07 06). Symbols.com (2008 09 19). Livsmedelsverket: E-nummernyckeln (2009 02 13). Historisk statistik för Sverige: Del 3: Utrikeshandel 1732-1970 (2010 09 09). |
||||
|
|
||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||||
