 |
Cold cream-historia |
|
|
|
||
| Cold cream är den där feta krämen
som fruar kletar med framför spegeln i amerikanska
40-talsfilmer - en typisk rengöringskräm
och nattkräm. För
allmänbruk är den för fet för vår
smak, men på nariga armbågar och knän,
till fotkräm, handkräm
och för vinterbruk är den fenomenal. Den är
också, trots allt nytt som produceras, because we're
worth it, både det effektivaste och snällaste
sminkborttagningsmedlet. Men se upp: Burkar som det står Cold cream på idag har bara avlägsen likhet med originalet. |
||
| Kylkräm | Benämningen cold cream kommer av att krämen svalkar på huden när vattnet avdunstar. Det var nytt när apotek började tillverka den på 1700-talet och kommer sig av att den innehåller både fett och vatten. På en amerikansk hemsida kan man läsa att namnet kommer av att man förr i norra Europa gjorde krämen med rapsolja (cole oil - cold cream)... Något recept på rapskräm till stöd för den teorin har inte lagts fram. | |
| Galenos | Historien om cold cream brukar börja med den grekiske läkaren Galenos (130-200). Receptet är en vidareutveckling av den traditionella salvan och ceratet på olivolja och bivax - med ivrig omrörning kan man få ner vätska i dem. Det är mycket troligt att Galenos gjorde just detta, men "originalrecept" på cold cream ska man ta med en nypa salt särskilt om de innehåller mer än tre ingredienser. På Galenos tid fanns varken rosenvatten eller mandelolja så som vi känner dem idag, varken i Grekland eller Rom där han verkade. | |
| "Originalet" | Så här brukar receptet lyda: • Mandelolja - 100 gram • Rosenvatten - 75 gram • Bivax - 25 gram Olja och vax smälts ihop, vattnet värms och strilas i, allt röres tills svalt. |
|
| Äpplesalva | I begynnelsen var äpplesalvan, aktad av grekerna för att den var just en kall kräm; utmärkt att smörja in huvudet med vid fester och symposier med mycket vin. Bäst var rosenolja, vegetabilisk olja som rosor fått dra i, men hade man inte det tog man äpplesalva. Kanske liknade grekernas äpplesalva den som beskrivs från förra sekelskiftets Jämtland: Koka röda äppleskal och blanda med grädde; smörj på kinderna för att göra dem skära och lena. Den kan också ha liknat den fornengelska salva av vildäpple och nio örter till vilken man galdrade (hela galdern finns under Sårhistoria, dess recept på äpplesalva bland Sårsalvorna): | |
|
||
| Även de tidiga farmakopéernas äpplesalva (Unguentum pomatum) var precis vad det lät som, en salva av äpplen: Äpplen, fett, någon harts och kryddor kokades ihop. 18 välluktande ingredienser fick man ihop i ett tyskt recept 1658. | ||
| Pomada | 15-1700-talens apotek kallade gärna
sina äpplesalvor pomador, av italienska pomo = äpple
och latin pomum = trädfrukt, äpple. Den unga franska parfymindustrin övertog termen under 1700-talets
andra hälft. Pomade
kom snart att betyda allt slags fett och särskilt
hårpomada. • Västeråsbiskopen Peder Månsson som vistades i Rom 1508-1524 beskriver hur pomada tillreddes där: Tag söta äpplen... börjar beskrivningen. Äpplena skars i bitar och överhälldes med rosenvatten och tillsattes ister, kryddnejlika, kanel och andra kryddor. Efter fyra timmars sjudning tillsattes bivax och allt fick sjuda ytterligare en kvart. • I ett recept av Nostradamus 1556 ingår förutom samma äpplen, grisfett, rosenvatten och kryddnejlika också kvittenfrukter och skal av apelsin, citron och cedrat. • Elizabeth I sägs ha tillverkat en hårpomada av äpplen och hundvalpsfett... En vanlig användning salvan var att stoppa massan i pomandrar, "luktäpplen" som bars på kroppen eller hängdes i rummen till skydd mot pest och andra smittor. Där fungerade äpplena som bulkmaterial, någon harts som bensoeharts var bindemedel och ambra och mysk som luktämnen. Det verkligt exklusiva var kryddan: En (1) kryddnejlika kostade en förmögenhet. Men varför ha äpplen i apotekssalvan? Som det påpekas i det tyska receptet: Det är mycket lättare och går lika bra utan. Och så blev det. När Stockhomsfarmakopén publicerade sitt recept 1686 hade den inte sett skymten av ett äpple. |
|
|
Steg 1: |
Redan den första nationella svenska farmakopén 1775 innehöll en rosensalva (Unguentum rosaceum): Rosenvatten nedrört i ister och parfymerat med pomeransolja. Sådant stod receptet kvar till 1800-talets mitt. Londonfarmakopén 1762 innehöll en likadan salva kallad enkel salva (Unguentum simplex). | |
|
Steg 2: |
Vit salva (Unguentum
alba) utan doftämne (olja, bivax, valrav) hade man gjort i årtionden i Londonfarmakopén. I 1869 års svenska farmakopé rördes rosenvatten ner i vit salva (mandelolja, bivax, valrav).
Resultatet blev valravssalva (Unguentum cetacei) med
underrubriken cold cream. Den stod kvar likadan t.o.m.
farmakopéns elfte och sista upplaga 1946 med små skillnader i proportionerna.
Receptet kom från brittiska farmakopén,
som kallade den spermaceti ointment (valravssalva) men inte cold cream. |
|
|
Steg 3: |
På 1920-talet slog kosmetika och hygienprodukter igenom i både USA och Europa och industrin försökte fylla efterfrågan. Storsäljaren bredvid tvål var cold cream. Den traditionella varianten efterfrågades också, men industrin experimenterade också gärna en del med nya doftsättningar och mineraloljorna paraffin och vaselin, som var både billigare och hållbarare än vegetabiliska oljor. Den välkända Pond's Cold Cream (1907) var en sådan vaselinvariant. | |
|
Steg 4: |
Borax kunde inte bara rengöra kläder, kropp och hår, det visade sig vid sekelskiftet också kunna emulgera. Med borax i valravssalva kunde mängden dyr och dåligt hållbar valrav minskas avsevärt. | |
|
Steg 5: |
Borax var så effektivt att valrav
snart kunde uteslutas helt. Därmed
var man tillbaka vid den gamla cold creamen: vätska,
olja, bivax men förstärkt med borax. Men med de tre grundingredienserna
hände saker: • Rosenvatten användes allt mer sällan. Det vanliga blev istället destillerat eller steriliserat vatten som tillsattes eterisk rosenolja eller andra doftämnen. • Vegetabiliska oljor: Dessa var dyra, dåligt hållbara och varierade i kvalitet. De ersattes allt mer av vaselin och paraffin, som var billiga, standardiserade, sterila och möjliga att lagerhålla obegränsad tid. • Även bivax kunde snart uteslutas, eftersom tillsatsen borax gjorde jobbet så mycket snabbare, billigare och stabilare. Cold cream utan bivax men med borax? Gränsen mellan vattenfri salva och vattenhaltig kräm, vars uppluckring cold cream själv är det bästa exemplet på, började sannerligen bli vag. |
|
| Vidare | • 1. Rosensalva |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Berlin (1851), Gaugin (1947), Gunn (1973), Lawless
(1996), Lindberg (1985), Lindgren (1918, 1946), Pharmacopoeia
Londinensis (1762), Nationalencyklopedins ordbok (1995),
Pharmacopeia suecica I (1775), Poucher och Howard (1974),
Riordan (2004), Svanberg (1932, 1948), Svenska farmakopén
(1901, 1946), Söderberg (2001), Thomssen (1947).
• Nätpublikationer: Pharmacopedia: a commentary on the British Pharmacopoeia 1898 (2007 05 08). Gustav Hess GmbH (2005 09 09). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
