 |
Kyphi |
||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| Andra namn | Andra språk Kapet (fornegyptiska) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Tradition | • Parfymkonst i Egypten, Grekland, Rom |
||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| enligt greken Herodotos som besökte Egypten på 400-talet f. Kr. Första gången kyphi nämns är i Papyrus Harris I från 1100-talet f. Kr. där det berättas om en donation från Ramses III till templen i Edfu och Philae för tillverkning av kyphi: tall (kåda eller frön), kanel, kalmus, kamelgräs, mynta och mastix. De ofta omtalade "laboratorierna" i Horustemplet i Edfu, med kyphirecept inkarvade med hieroglyfer i väggarna, anlades först på 100-talet f. Kr. Några laboratorier var de inte utan snarare lagerrum medan för gåvor till templen. Kyphin tillverkades någon annanstans på tempelområdet. Det fick så småningom status av universalläkemedel och många antika författare skrev om det och gav sina egna recept. Dioskorides' kyphi ("Materia medica", 78) var avsedd som läkemedel. Plutarkos, grekisk läkare, Delfipräst och romersk konsul, gav recept på en rökelsekyphi ("Om tillbedjan av Isis och Osiris", ca 100). Själv hade han hittat det i en text av en grekisk historiker Manetho från 200-talet f. Kr. Kyphi, säger Plutarkos, |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| Galenos hade fått sitt recept ("Om motgifter", 100-talet) av en annan grekisk läkare i Rom, Damokrates, som i sin tur hade fått det av en Rufus någon gång kring år 50. Det var tänkt som tempelrökelse och en hel del exotiska kryddor ingår. | |||||||||||||||||||||||||||||||||
| På 500-talet verkar det ha funnits en hel katalog med kyphirecept i södra Europa och dagens Turkiet. På 1200-talet kom nya impulser från arabiska författare som läst in sig på antikens greker och romare. Avicenna hade studerat särskilt Galenos text om motgifter och såg likheter med teriak som enligt arabisk tradition gick tillbaka till 600-talet och hade använts av Profeten själv. Teriak blev fantastiskt populärt i Europa. Från 1500-talet finns ett bevarat egyptiskt recept med 62 ingredienser inklusive ormskinn, som också ska ha förekommit i ett kyphirecept 1500 f. Kr; båda användes som motgift mot ormbett. Den tyska översättningen 1850 av Plutarkos' text om Isis och Osiris ledde till att sökandet efter kyphi började igen. I Frankrike slog sig egyptologen Victor Loret ihop med en parfymör och för att rekonstruera de forntida recepten. Ett av försöken kan ses nedan. I Wien dök kyphi upp som afrodisiakum. Idag kan det kan köpas på nätet. Det är inte dåligt, med tanke på att inte ens egyptologer fått ihop ett säkert recept av de rester som hittats på tempelväggar och i papyrusar. |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| Framställning | Vin, fruktkött, hartser och örter stöts och kokas samman till en smet som formas till kulor. Egyptierna kokade in massan länge och väl men greker och romare värmde den inte utom möjligen för att mjuka upp hartserna. | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Beskrivning | Kyphi var en tjock deg som kunde kramas ihop till en klump och smulas sönder. | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Innehåll | Det har tänkts och trotts
mycket om innehållet i kyphi i flera tusen år. Konsistensmedlen har man varit eniga om: • Honung • Russin (ibland specificerat som russin från oaserna, "sött Horus öga"), fikon. På liknande sätt har man använt plommon i fasta rökelser i Japan. • Vin av två olika slag: Vin, och vin från oaserna ("färskt Horus öga"). I egyptiska recept underlättade det inkokningen. Doftämnena har varierat, dels för att det gjorts olika sorters kyphi, dels för att alla ingredienser inte har kunnat identifieras i efterhand. Greker och romare var lika osäkra på egyptiska växter och hartser som vi är på grekiska och romerska. Lång tid har förflutit och översättningar av översättningar av översättningar har förvirrat begreppen. Hartser • Kåda: Antagligen från aleppotall (Pinus halepensis). • Myrraharts: Kan vara harts från många besläktade och obesläktade buskar och träd. • Bdellium: Kan vara någon myrra eller harts av opoponax eller meckabalsam. • Frankincense är tveklöst frankincense, antikens främsta rökelseharts, men egyptierna hade många sorter vi inte vet skillnaden på: frankincense, koncentrerad frankincense, färsk frankincense, vit frankincense, torr vit frankincense... • Mastix: Harts av mastixträdet (Pistacia lentiscus). Det förekommer också recept med trädets blommor. • Asfalt: Råoljas tjocka fraktion (se paraffin), använd vid balsamering - persernas ord för asfalt, mumiyn, har gett oss ordet mumie. Många av de egyptiska parfymerna ingick i balsameringsblandningar. Frön, rötter och bark • Enbär, stora (grekiska brathy, arabiska abhal): Har antagits vara våra nordiska enbär men kan också komma från fenicisk en (Juniperus phoenica) som man gjort gravfynd av. • Enbär, små (fornegyptiska libium, grekiska arkeuthos, arabiska arar): Möjligen från kadträd (Juniperus oxycedrus) som man också hittat i i gravar. • Tall: Hieroglyfer utsäger inte alltid delen - kåda, barr, frö? De troliga arterna är aleppotall (Pinus halepensis) eller pinjeträd (Pinus pinea). • Kardemumma: Det egyptiska namnet är inte känt. Grekernas kardamomon och romarnas cardamomum var antagligen våra dagars kardemumma. • Kalmusrot: Möjligen citronella eller något besläktat gräs. Förväxlingen är från en bibelöversättning långt senare men har haft effekt bakåt i tiden genom nya översättningar av översättningar. • Nardusrot. • Kanel: Egyptiska tisheps tros vara kanel eller kassiakanel (grekisk kinnamomon och romersk cinnamomum kan vara antingen eller) men det har också gissats på kamfer. • Kassiakanel: Grekisk kassia och romersk casia är inte tvärsäkert kassiakanel. • Seseli: Någon art av säfferot (Seseli). Seseli var ett grekiskt namn på en egyptisk hälsorot, för romarna ett namn på fänkål. Gräs och örter • Cypergräs: Galangalrot (Cyperus longus) eller indisk cypress (Cyperus rotundus). Det har också gissats på jordmandel (Cyperus esculentus). Tolkningen cypress är med stor säkerhet felaktig. • Kamelgräs (schoinos, söt säv, nardos, doftande gräs, ört från Nemti, syrisk ört, syrisk söt säv, asiatisk säv): Antagligen västindiskt citrongräs. • Säv: Något gräs eller vass. • Lanathos: Kan vara någon ängssyra. • Aspalathos: Antagligen "taggig ginst" (Calycotome villosa), av Plinius beskriven som en taggig buske med väldoftande blad. • Mynta: Varken pepparmynta eller någon annan art kan identifieras. Dioskorides år 78 specificerar vildmynta (Mentha sativa). • Peker: Någon art av rotkörvel (Chaerophyllum) har föreslagits. • Saffran • Ros • Hyacint |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Hudvård | Säkert har kyphi gällt för att göra många underverk med huden. I Egypten lades det ihopmald med mejram och vin på hudåkommor. | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Kulor av kyphi i underlivet användes som kroppsparfym. Långt senare beskrev en italiensk renässansläkare egyptiska kvinnor som besatta av sådan invärtes parfymering, då med animaliska doftämnen som ambra och sibet. Så som Italiens kvinnor vårdar ansikte och hår, säger han, så ägnar de egyptiska kvinnorna "enbart uppmärksamhet åt blygden och angränsande partier". | |||||||||||||||||||||||||||||||||
| Rumsdoft | Förutom rumsparfym var kyphi också ett inhaleringspreparat som inandades över eld eller genom ett strå från en kruka på elden. | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Massage | Masserat på tinningen vid huvudvärk. | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Invärtes bruk | Kyphi togs också en invärtes, bland annat vid mag- och leversjuksomar, astma och andra lungbesvär och vid epilepsi. Det användes tidigt som motgift mot ormar - kanske ursprungligen i form av rökelse - och hade vid vår tideräknings början fått stort rykte som allmänt motgift. | ||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
Recept |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept I (100-talet f. Kr.) |
Blandning 1: • Kalmusrot - 270 gram • Andropogon, ostindisk geranium (ett slags palmarosagräs) - 270 gram • Harts av mastix - 270 gram • Bark av kassiakanel - 270 gram • Bark av kanel - 270 gram • Pepparmynta - 270 gram • Convolvulus scoparia (en vinda) - 270 gram Blandning 2: • Fenicisk en (Juniperus phoenicea) - 270 gram • Cassie - 270 gram • Henna (säkerligen blommorna) - 270 gram • Galangalrot (Cyperus longus) - 270 gram • Vin - 1.125 gram Blandning 3: • Russin, väl rensade - 1.260 gram • Oasvin - 1.440 gram Blandning 4: • Harts av terpentinträd (Pistacia terebinthus, besläktat med mastix) - 1.200 gram • Honung - 3.000 gram Blandning 5: • Finstött myrraharts - 1.143 gram Blandning 1: Totalt 1.890 gram. Torkas, stöts fint och siktas. Bara de 40 % av massan (756 gram) som är mest väldoftande och finast pulveriserad används. Blandning 2: Totalt 2.205 gram. Substanserna krossas och uppmjukas i vinet en dag. Blandning 3: Totalt 2.700 gram. Blandas med ovanstående två blandningar och får stå fem dagar. Blandning 4: Totalt 4.200 gram. Blandas och kokas in till en femtedel. Denna återstod blandas med ovanstående och får stå fem dagar. Blandning 5 (myrraharts): Totalt 1.143 gram. Blandas slutligen i. Dubbelgod kyphi till bruk för gudstjänsten. Totalt drygt 7,5 kilo, varav runt hälften rensas bort eller kokas in. (Källa: Gentz och Lindgren 1946 efter Victor Loret: "Le Kyphi, parfum sacré des anciens Egyptiens"; Journal Asiatique 1887, vol. X, s 76-132; Thompson 1927, Le Guérer 1993) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept II (100-talet f. Kr.) |
|
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept III (100-talet f. Kr.) |
• Honung • Vin • Russin • Kaveldun • Feniciska enbär • Myrraharts • Kåda Recept från tempelväggarna i Edfu och Philae. (Källa: Vogelsang 1995) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept IV (ca år 50) |
• Bdellium • Indisk nardus • Saffran • Kassiakanel (Källa: Thompson 1927; efter Damokrates ca år 50) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept V (ca år 50) |
Blandning 1: • Russin utan skal och kärnor - 90 gram • Honung - tillräckligt Blandning 2: • Spikar av bdellium - 45 gram • Vin - lite Blandning 3: • Bränd kåda - 90 gram • Kamelgräs - 45 gram • Kalmusrot - 33 gram • Rent cypergräs - 11 gram • Nardusrot - 11 gram • Saffran - 4 gram • Aspalathos - 2 halvor • Kardemumma (kan ersättas med kanel) - 15 gram • God kassiakanel - 11 gram Mosa russinen med honungen. Mal bdellium, myrra och vin tillsammans tills de konsistens som rinnande honung. Tillsätt russin- och honungsblandningen. Mal de övriga ingredienserna och tillsätt dem. Forma till kulor att bränna till gudarna. (Källa: Manniche 1999 efter Galenos: "On antidotes", 100-talet; efter Damokrates ca år 50, efter Rufus ca år 50) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept VI (år 78 ) |
Blandning 1 • Solrussin - 5,448 kilo • Gammalt vin - 4,828 liter • Myrraharts - 42 gram Blandning 2 • Välmatade enbär - 0,284 liter • Kalmusrot - 0,284 gram • Kamelgräs - 0,284 gram • Aspalathos - 0,284 gram • Cypergräs - 0,284 gram Blandning 3 • Honung - 1,136 liter • Ren kåda - 2,270 kilo • God kassiakanel - 11 gram Kärna ur och hacka russinen och mal dem med vin och myrra. Mal övriga ingredienser utom honungen [och kådan] och tillsätt det till russinblandningen. Låt stå en dag. Värm honungen tills den tjocknar. Blanda allt och mal ihop ordentligt. Förvara i stengodskruka. Används som tempelrökelse, motgift och astmamedel. (Källa: Manniche 1999; efter Dioskorides: "De materia medica", 78) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept VII (ca år 100 ) |
• Honung • Vin • Russin • Cypress • Myrraharts • Aspalathus • Seseli • Sthoenanthus • Saffran • Rumes (en syra) • Enbär, stora och små • Doftande säv • Kardemummor (tre olika om antalet ska bli 16 som hos Plutarkos) (Källa: Thompson 1927) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept VIII (ca år 100 ) |
• Honung |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept IX | • Saffran
• Kassiakanel • Bdellium (Källa: Fischerström 1968) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Recept X | • Ros • Saffran • Hyacint Denna variant ska ha använts av Kleopatra. (Källa: Vogelsang 1995) |
||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Aftel (2003), Classen, Howes och Synnott (1994),
Corneliuson (2000), Ebbell (1937), Gentz och Lindgren
(1946), Kennett (1975), Kinkele (2004), Kramer (1958), Manniche (2006), Plutarkos (1936), Theofrastos: On odours (1916), Thompson (1927), Vogelsang (1995). • Artiklar: Desmouiller-Gren, Christine: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999). • Nätpublikationer: Bill Thyer: Plutarch, Moralia (2008 09 23) |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
