Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Hårvårdsmedel - Historia

Perukhistoria

Egypten
 
Egypten, 18 dynastin
(15-1300-tal f. Kr.)
Löshår har de flesta folk tagit till så fort håret skulle vara långt eller stort. Egyptierna hör till de första - bruket började redan i Gamla riket omkring 2700 f. Kr. och de bar sina peruker med besked. Allt hår på hela kroppen rakades av och på huvudet sattes peruk. Det började i överklassen och spred sig snart till alla samhällslager. Kvinnornas peruker var större och mer utarbetade än männens men grundformen var densamma och de bars lika mycket av båda könen. Skillnaden mellan fattiga och rika låg i vilket material peruken flätades av - palmblad, bomull, ull, djurhår, människohår. Man uppfann också dreadlocksperuken: hårslingor virades hårt runt pinnar, täcktes med lera och fick soltorka. Frisöryrket, utövat huvudsakligen av män, var ett aktat yrke.
Egyptologer har länge antagit att parfymkonerna som syns på så många festbilder, som den t.v, sattes på hjässan för att svalka när fettet smälte och rann ner över ansikte och axlar. Något som talat för det har varit att man ännu på 1900-talet gjorde så i beduinstammar i öknen kring Egypten. Men beduinerna hade inte peruker som kostat möda och förmögenheter och några arkeologiska fynd av koner har heller aldrig gjorts. Nu lutar man åt att konerna helt enkelt var ett sätt att visa i bild att perukerna var parfymerade.
Under Nya riket (1600-1100 f. Kr.) var bruket av peruk så etablerat att det fanns ett stående uttryck för att locka en kvinna till sängs: "Sätt på peruken så har vi en trevlig stund!" Vid det laget var frisörerna kvinnor, ofta slavinnor, och flätningen finare. Man började med en åtsittande mössa av flätat hår och på denna fästes flätor och lockar med bivax och hartser.
Håret färgades svart. I Ebers-papyrusen från ca 1550 f. Kr. bygger de flesta färgrecept på animaliska ämnen som kokas med olja och masseras in i håret - blod från svarta djur som oxar, kalvar och korpar, djurs förhornade delar som hästars hovar, gasellers horn, sköldpaddors skal och korpars ryggben, svarta ormars fett, katters livmödrar, korpars ägg, hästars lever, fiskars hjärnor, krokodilers spillning. På 1100-talet f. Kr. började man färga perukerna i rött (henna), blått (indigo), grönt (mineralfärger) och annat fantasifullt. Liksom de ceremoniella lösskäggen som också bars av både män och kvinnor gjordes peruker även av silver och guld.
Ännu årtiondena f. Kr. var perukerna i bruk i Egypten; Kleopatra ägde många. Bara vid två tillfällen lät egyptierna det egna håret växa: Efter döden och på resa utomlands. Åtminstone det senare var en försiktighetsåtgärd; man visste aldrig vilka makter som var i rörelse och kunde angripa en.
Mesopotamien Också i Mesopotamien, Assyrien och Babylonien i dagens Syrien-Irak och i perserriket i dagens Iran var både män och kvinnor perukfantaster i tusentals år. Särskilt assyriernas oljade, parfymerade och grant färgade lösskägg och peruker med flätor och korkskruvslockar har beundrats. Frisyrerna var helt enkelt så komplicerade att ingen skulle ha haft tid att sköta dem på vanligt sätt. Istället byggdes peruker upp i dagar och veckor av perukmakaren och sedan var det bara att välja vad man ville ha för dagen. Att tvätta huvud och hår ansågs farligt och blev därför ofta en hel ceremoni av försiktighetsåtgärder. Under resor undveks det helt. Perserkungen tvättade huvudet bara på födelsedagen.
Rom
St
Staty med peruk, första århundradet
Det romerska hårmodet blev under kejsartiden så överdådigt att damerna bokstavligt talat slet ut håret med hårda behandlingar. Lösningen blev peruk som byttes lika lätt och ofta som hattar - lösa lockar och hela och halva hår uppbyggda kring nät och kuddar, fästa med hårnålar och prydda med ädelstenar. Till och med statyerna gjordes med peruk som byttes ut när hårmodet ändrades.
Runt 20 f. Kr. bannar Ovidius en romersk dam:
"Sluta att färga ditt hår!" Hur ofta har jag inte sagt det.
Nu har du inget hår kvar att färga, min vän...
Nu skall Germanien skicka dig hår ifrån kvinnliga fångar;
sänd från ett nedkämpat folk pryder den "gåvan" dig snart.
Perukerna bars fram till 200-talet då den kristna kyrkan började rasa mot dem men fanns att köpa i butiker i Rom fram till år 672.
15-1600-tal
 
Elizabeth I
(1533-1603)
Nästa stora perukperiod varade i 250 år. Den började i Frankrike i mitten av 1500-talet med att det blev modernt bland damerna med stora upptuperade frisyrer, uppbyggda kring kuddar och nät och fixerade med gummi arabicum. De var så obekväma att man snart övergick till att raka huvudet och istället bära färdig frisyr i form av peruk. Elizabeth I av England samlade på sig åttio stycken, de flesta ljusröda eller blonda.
Populära bland män blev perukerna århundradet därpå när Ludvig XIII (1601-1643) blev skallig redan som 23-åring. Ryktet om att orsaken skulle ha varit syfilis är inte orimligt. Sjukdomen var vid det laget så utbredd i Europa att man inte skämdes för den utan betraktade den som galant. De missprydande utslagen dolde man med pannband, moucher och ansiktsspackel och den förtretliga skalligheten med peruk. När sonen Ludvig XIV anlade svart allongeperuk 1672 avjordes saken och det långhåriga perukmodet slog igenom i hela det mondäna Europa.
I England fick peruken en politisk dimension åren kring revolutionen i mitten av 1600-talet. Genom att bära peruk och galanta kläder visade man att man höll på kungadömet och Charles II. Det gjorde inte puritanerna och de bar inte heller peruk och fick öknamnet rundhuvuden.
Frisörer och perukmakare
Med damernas stora tuperade frisyrer föddes det nya manliga yrket coiffeur. De hade en hel del emot sig i början - kammarjungfrurna som dittills skött herrskapens hår (simpla tjänare), barberarna (simpla fältskärer), perukmakarna (simpla hantverkare) och påven som 1605 hotat kvinnor med bannlysning om de lät en man lägga håret på dem (behövde bara katoliker bry sig om). De hade ännu starkare krafter med sig: hovet och högadeln.
Med perukmodet växte sig även perukmakarna starka. I Frankrike bröt de sig loss från skrået barberare-kirurger och erkändes som eget skrå 1655. De hade ett sagolikt århundrade framför sig. I England drabbades de av sådan hybris att när den uppåtgående trenden för peruker sackade av 1765 anhöll de hos kungen om att det skulle bli lag på att alla vuxna medborgare skulle bära peruk. Det bifölls inte. I Sverige upprättades den första skråordningen för perukmakare 1711.
Pepys
 
Samuel Pepys
(1633-1703)
Samuel Pepys, hög tjänsteman i London, berättar i sin berömda dagbok:
  • 2 november 1663: Jag hörde hertigen säga, att han ämnade lägga sig till med peruk, och det påstås att det skall kungen också. Aldrig har jag förrän idag lagt märke till att kungen är mäkta grå.
• 3 november 1663: Så småningom kom Chapman, perukmakaren, och eftersom jag tyckte om den gick jag utan vidare upp, och så klippte han av mig håret, vilket gick mig en smula tiill sinnes att skiljas från, men när det var över och peruken hade kommit på, betalade jag honom över 3 pund för den; och så gick han sin väg med mitt eget hår för att göra en till av det, och så gick också jag efter att ha bett alla pigorna att titta på den. Och de tyckte att den klär mig, fast Jane var mycket ledsen över att jag hade gjort mig av med mitt eget hår, och det var Besse med.
• 8 november 1663: Steg upp, och eftersom det var sent gick jag till kyrkan utan min hustru. Jag fann att min ankomst i peruk inte föreföll så besynnerlig för världen som jag hade varit rädd att den skulle göra, för jag trodde att alla i hela kyrkan strax skulle spänna ögonen i mig, men något sådant upplevde jag inte.
Två år senare när pesten gick i London spred sig oron i högreståndskretsar:
• 3 september 1665: Steg upp och satte på mig min kulörta sidenkostym, som är mycket fin, och min nya peruk, som jag köpte för rätt länge sedan, men inte har vågat bära därför att pesten härjade i Westminster, när jag köpte den; och man undrar vad som kommer att bli på modet i perukväg när pesten är över, för ingen kommer att våga köpa något hår av fruktan för smittan, för den händelse det kan ha klippts av huvudena på människor som har dött i pest.
  I Sverige är det lätt att följa perukperioden genom kungaporträtt:
Karl X Gustav
regent 1654-1660		 Karl XI
regent 1660-1697		 Karl XII
regent 1697-1718		 Ulrika Eleonora
regent 1718-1720		 Fredrik I
regent 1720-1751		 Adolf Fredrik
regent 1751-1771		 Gustav III
regent 1771-1792		 Gustav IV Adolf
regent 1792-1809
  Karl X Gustav och Karl XI hade egna krigiska lejonmanar. På Karl XII:s tid kom perukerna till Sverige men han vägrade använda dem; ett omskvallrat faktum i Europa som bidrog till mytbildningen om krigarkonungen. ("Han har ljusbrunt, mycket fett och kort hår som han aldrig kammar annat än med fingrarna", rapporterade engelske envoyén hem 1699.)
Med Karl XII dog också den svenska stormaktsdrömmen och man fick ställa om till nya ideal - fransk förfining och pudrade peruker. 1789 blev det revolution i Frankrike och tre år senare mördades Gustav III. Hans 13-årige son bar då ännu peruk men klippte sig borgerligt kort som 26-åring 1805. Det hjälpte inte; han avsattes och skickades i landsflykt och därmed var det slut på både enväldet och perukmodet i Sverige.
Praktiskt!  
De första perukerna var rätt oansenliga men de växte snart till sig och förändrades i snabb takt. Om bara pengarna fanns kunde man byta stil lika lätt som mössa. Det var bara att lämna bort peruken för rengöring och modeuppdatering, t. ex. färgbyte. Under tiden hade man förhoppningsvis en annan att byta med eller tillräckligt med eget hår som kunde arrangeras så att det såg ut som en peruk.
Hälsosamt!   
 Som mössor betraktades de nästan också. Pepys beklagar sig t. ex. över att han blir förkyld så fort han slarvar med att ha på sig peruk. När Karl XII en gång under en svår förkylning trots allt uppenbarade sig i peruk, blev generalerna så förbluffade att han generat slet av sig håret och kastade det ifrån sig.
1664 års överflödsförordning slog ner på prästernas "långa och mycket krusota peruker" och 1710 överenskom prästerskapet att lägga av dem. De som behövde dem för hälsans skull kunde skaffa sig "små peruker som är naturligt hår lika". Det fungerade utmärkt. Svårare var det att få prästerna att lägga av skäggen. Genomgående förr herrmodet har varit att man haft kort hår och skägg eller långt hår (peruk) och inget skägg. Vid ingen tidpunkt förrän på 1900-talet har man haft långt hår och skägg samtidigt eller varit både korthårig och skägglös.
Franskt och engelskt prästerskap hade fått samma tillsägelse redan på 1680-talet, uppenbarligen utan effekt, för när biskopen av Oxford som den förste prelaten uppträdde peruklös 1799 blev det stor skandal. Han fick backa och bära peruk åtminstone under gudstjänsterna ytterligare en tid.
Hygieniskt!  
En annan fördel med perukerna var att man kunde ha håret kort under dem, vilket ansågs mycket hygieniskt. Därmed fanns åtminstone en liten chans att slippa huvudlöss. Långt hår under peruken var svårt att hålla rent t.o.m. med den tidens generösa definition av renlighet. Håret tvättades inte i vår mening utan avfettades några gånger om året med såpa eller starka lösningar av lut, ammoniak eller alun, som ibland fick hela håret att falla av.
Med en tät peruk full av pomada och puder blev förstås de hygieniska fördelarna med kort hår meningslösa. När man lyfte av peruken på kvällen tvättade man inte heller bort resterna av oxmärg, mjöl, ister, stärkelse, gummi arabicum och annat som fastnat på huvudet. Istället började man använda nattmössa, som dels skyddade mot drag, dels mot hungriga råttor och möss. Stora peruker tog man över huvud taget inte av. Damerna sov sittande med råttfällor omkring sig. Det finns en hel del berättelser från 1700-talet om möss som rusat ut när peruker lyfts av för renovering eller byte.
Peruktyper

Peruker fanns i alla prisklasser. Ull värmde bra och behöll lockarna även i fuktigt väder. Hästtagel höll också formen bra men var dyrare. Dyrast var människohår. Äkta hår var så begärligt att stadsbor var rädd för att släppa ut barnen obevakade, särskilt ljushåriga flickor. Pojkar kunde å andra sidan dra in pengar genom att arbeta åt perukligor som opererade på gatorna. Ett par prisexempel:
• London 1700: En peruk kostade 70 årslöner för en lantarbetare.
• Sverige 1760: Tre besök i veckan av en frisör under ett år kostade 48 riksdaler banko; samma pris som för 55 får.
Herrar 1715 Perukerna på 16-1700-talen var av två huvudtyper, som sammantaget bars mer av män än av kvinnor:
• Allongeperukerna var storslagna arrangemang som bars framför allt vid det franska hovet under 1600-talets andra hälft - 40 perukmakare arbetade på heltid i Versailles på Ludvig XIV:s tid. Även i Sverige förekom de vid samma tid (Karl XI ovan). Grunden var ett styvt nät på vilket arrangerades eget eller löst hår och dekorationer. Störst var allongeperukerna åren kring Ludvigs död 1715, därefter blev de mindre och billigare och började användas också av medelklassen.
• Stångpiskan var ett mindre yvigt hår med hästsvans, vanligen vitt och kraftigt pudrat, som dök upp omkring 1700 (Gustav III ovan). Impulsen kom från den manchuiska hårpiskan som hade införts i Kina 1644. 1709 började den användas av franska officerare som en slags bekväm reseperuk och snart blev den obligatorisk för franska soldater. Kring 1740 började den bli vanlig bland civilister och redan ett par årtionden senare på väg att bli omodern. Den levde kvar som en slags representationsperuker för olika yrkesgrupper, som kunde kännas igen på hästsvansens form, längd, uppknytning och flätning. I England ansågs allmänt att en läkare utan peruk inte kunde tas på allvar. Längst överlevde den engelska juristperuken med två ihopknutna hästsvansar. Den hör fortfarande till domarnas arbetsklädsel men man har börjat diskutera om det kanske inte är dags att lägga av den.
Damer 1770 Damernas hårbyggen var som mest storslagna på 1770-talet. De kunde vara en meter höga med inbyggda solskydd och miniatyträdgårdar, kompletta med vattenflaskor som bevattnade blommorna. Hårslingorna hölls ihop med ister och talg. Att det knappt gick att röra sig med dem bekymrade inte mycket. Tvärtom visade ju perukerna precis som det porslinsvita ansiktsspacklet att man hörde till den arbetsfria klassen. Obekvämligheten var en del av sjäva finheten - bara en verklig aristokrat stod ut med att sova sittande för perukens skull. Marie Antoinette som blev hatad i Frankrike för sina krav på lyx föredrog faktiskt ofta sitt eget hår. Så tillbringade hon också dubbelt så mycket tid hos frisören som de andra damerna vid hovet.
Hårpomada Två preparat krävdes för att hålla ordning på perukhåret: pomada och puder. Grundingrediensen i fin hårpomada var pomada, överskottsfett av högsta kvalitet från den franska parfymindustrin, väl konserverat och parfymerat, och dyrt. De flesta fick nöja sig med märgpomada och enklare blandningar av ister och talg av inhemsk eller t.o.m. egen tillverkning. Hårpomadans funktion var att hålla lockarna på plats, fungera som fäste för pudret och ibland färga. Det fanns andra fördelar: I ett brev till London Magazine 1768 berättade en läsare om de svärmar av småkryp han sett när frisören lyft peruken av en dam. Frisören försäkrade då att de inte kunde sprida sig till resten av kroppen eftersom de satt fast i pomadan.
Perukpuder Puder kom i bruk runt år 1703 i Frankrike och användes som mest årtiondena strax före revolutionen 1789. Redan 1715 ledde användningen av vetemjöl - en enkel peruk krävde ett halvt kilo i veckan - till upplopp av svältande människor. Det mesta prövades verkligen: talk, alla slags vita leror, gips, benmjöl, mjöl av äggskal, sockerrötter och bönor.
  Pudret parfymerades starkt med smulad lavendel eller apelsinblommor och fanns att få från vitt över grått (vanligast) till svart. Allt efter modets svängningar kunde det också förekomma blått, rosa, lila och gult puder.
Pudrets funktion var att göra peruken matt - hårets matthet skulle kontrastera mot ansiktets vita porslinsglans. Vid grundpudringen lades peruken i en låda med hål upptill, pudret ströddes i och lådan skakades om. När peruken satt på huvudet pudrades ytterligare med hjälp av vippa eller en puderpust som liknade en blåsbälg. Det behövdes puderskjortor, puderkappor, pudermattor och puderrum, och frisörerna klagade över andningsbesvär. Det berättas att när Gustav III 1766 skulle hämta sin danska brud Sofia Magdalena i Helsingborg hade gästerna pudrat sig så generöst att "hela ambassaden knappt syntes för puderrök".
Till Sverige nådde perukpudret omkring 1715. Den ofantliga konsumtionen ledde snart till protester mot slöseriet och 1743 års konsumtionsskatt omfattade bland annan lyx också puder. Fem år senare skrev Eva Eekeblad, född de la Gardie, sin uppsats om den nya grönsaken potatis. Inte nog med att man kunde göra brännvin av den, potatismjölet kunde också användas som perukpuder. På dessa nationalekonomiskt viktiga rön blev fru Eva den första kvinnan i Kungliga Vetenskapsakademien.
1789
 
Engelsk domare
Frankrike
I Frankrike försvann perukerna mycket hastigt efter revolutionen 1789 - hellre förlora håret än huvudet.
England
I England höll herrskap envist fast vid perukerna trots närmast katastrofala tider för landet och även sedan en skatt lagts på perukpuder 1786. 1791 kunde unga modelejon med kort och opudrat hår fortfarande inte visa sig på societetsfester. 1795 höjdes perukskatten rejält och nu tog den skruv. Fyra år senare förbjöds pudrade peruker i engelska armén och 1808 klipptes de meniga soldaternas hästsvans av. Snart såldes gamla peruker som dammtrasor och golvmoppar på gatumarknaderna. De enda som behöll dem på huvudet var gubbar, skrivare och jurister. De senare har fortfarande kvar dem. Bilden t.v. visar domarnas cermoniperuk. I rätten till vardags bär de en enklare sak som bara täcker hjässan. Uttrycket perukstock, efter den huvudformade träklump som peruken sätts på, betyder alltså inte träskalle utan gammalmodig.
USA
Även i USA kändes stämningen av. Benjamin Franklin som kommit till Frankrike i full perukmundering 1767 återvände nio år senare till USA med eget och opudrat hår. Det berodde inte bara på hans hårbottensjukdom. Amerikanerna hade en egen revolutionen på gång och ville inte veta av några dekadenta vanor från Gamla världen. Här klipptes soldaternas hästsvans av redan 1801.
1800-tal Redan årtiondet efter revolutionen vågade franska perukmakare presentera nya damperuker, nu opudrade och korta i den nya romerska stilen, bagateller jämfört med förr. Damernas frisyrer höll sig små och försiktiga under hela första halvan av 1800-talet. Därefter började de växa och återigen kräva allt mer löshår. 1800-talets herrar behöll äremot håret borgerligt kort och lät istället skäggen växa sig ståtliga.

1900-tal
 
             Gibson girl
Peruk, något från 1700-talet? Knappt ett hårmode har passerat under 1900-talet utan att perukindustrin har hittat en användning för peruk. Gibsonflickan på 10-talet byggde hela frisyren med den, den nyligen kortklippta på 20-talet behövde den för säkerhets skull om hon skulle ångra sig, 30-talets komplicerade vågor kunde kräva tillägg av postisch, under andra världskriget kunde de ses som nödvändiga eftersom det var svårt att få till en frisyr över huvud taget, 60-talets löshår behövdes för sex och postischerna för kul, 70-talets afroperuker var ett statement, 90-talets extensions en leksak...
Gibsonnuten
De riktigt stora frisyrerna som Gibsonknuten kom kring sekelskiftet och levde kvar till första världskriget. Håret skulle vara "kvinnans främsta prydnad" och skyddas med en kvarnhjulshatt. Att frisyrerna i själva verket ofta var byggen av lösa slingor och lockar var en offentlig hemlighet.
Perukbandet
Perukbandet, lanserat i USA 1963, var ett elastiskt hårband kring hårfästet - allt skulle vara elastiskt i början av 60-talet - på vilket det satt ett långt och rakt löshår som föll bakåt och skulle se äkta ut; tänk Ann-Margret. I Sverige var håret för mycket; bara bandet slog igenom och det mest bland småflickor.
Postischen
Den popiga postischen lanserades i Sverige 1965 av frisören på modet Björn Axén. I ett par år gick kvinnor i alla åldrar omkring med hela eller halva nylonhår. När den började som partypryl i swinging London kunde den vara neonfärgad. När den blev mainstream kunde den vara hur cendré som helst och sattes på som en mössa när man inte hunnit lägga håret. Plastigheten försvann aldrig men det gjorde inget, tvärtom fick det gärna synas att man köpt postisch. I USA lär 80 % av kvinnorna i större amerikanska städer ha haft åtminstone en.
Afrofrillan
Jimi Hendrix' hår var inte jättestort men växte efter hans död 1970, enligt ryktet med hjälp av en frisör. Afrofrisyren blev ett radikalt statement som både svarta och vita först permanentade sig till ("strukturpermanent" kallades det i annonser riktade till män) men snart kunde köpa som peruk. Vita kunde vara straighta i veckan och sätta på sig afromössan till helgen. För en del svarta blev peruken snarare än frisyren en statussymbol. Angela Davis hår var hennes eget.
Hårförlängning
Millennieskiftets långa raka strängar av löshår köptes av unga kvinnor. På 90-talet var de färgglada, en partydetalj bland andra som lika lite som mormors postisch skulle se äkta ut, tvärtom. Hade man inget löshår kunde man måla slingor på det egna håret. Hårförlängningarna som tillverkarna följde upp med när modet ebbade ut i början av 2000-talet var däremot på allvar och skulle se ut som äkta stort hår.
Mer hårhistoria • Hår
• Hårvård
• Skägg
• Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Bernhadtson (2007), Birch-Jensen (1991), Corson (1971), Corson (1972), Frisch volym 1 (1961), Frisch volym 2 (1962), Frisch volym 3 (1979), Grimberg volym 4 (1922), Gunn (1973), Jones (1990), Jones (2010), Lindberg (1985), Manniche (1999), Manniche (2006),Mulvey och Richards (1998), Pitman (2005), von Platen (1995), Riordan (2004), Strindberg (1974), Sundman (1999), Trasko (1994).
• Citat: Sluta att färga ditt hår...: Ovidius (Amores I:14). Han har ljusbrunt, mycket fett och kort hår...: Henry Troyat: Peter den store (Stockholm: Norstedt, 1995) citerar envoyén Stepney 1699.

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/harhistoriaperuk.html
Datum: 2015 12 15 - Uppdaterad: 2011 09 11
Cookieinfo
Made with a Mac