Gammal och ny magi

Västerbottens Nyheter 1910

De tidiga hårvårdsmedlen var magiska. I Norden började ritualerna för riklig hårväxt med att man läste ramsor för det nyfödda barnet och lade särskilda saker i vaggan. Därefter följdes noggranna regler om hur och när håret skulle tvättas (aldrig vänd mot norr), kammas (nio gånger, sju gånger på fettisdagen, inte på julafton, inte på nyårsdagen) eller klippas (med solen i Lejonet eller Fiskarna, med månen i ny eller nedan, alltid på skärtorsdagen, aldrig på skärtorsdagen). I Rom var det tabu att klippa håret ombord på en båt, undantaget under storm; då hade alla onda makter redan sluppit lösa och det kunde inte bli värre. De egyptiska medlen mot skallighet för 4.000 år sedan - malda hundben, åsnehovar, kattfett - var bara delvis magiska. Ben och hovar var starka, kattfett skyddade - på något sätt - mot möss och ohyra.
• Mer hårhistoria
Uttrycket bondfångare myntades under det tidiga 1900-talets massinflyttning till städerna - så kallades lurendrejarna som stod på järnvägsstationerna och inväntade landsortstågen med lättlurade bönder. De som verkade i nischen hårvård stod redo med sådant som Barklinds hårrenovator och Crawen-Burleighs Hairgrower som också kunde skickas efter på postorder. Schampotillverkare som hänvisar till vitamininstitutet i Schweiz följer alltså en väl upptrampad stig av bedrägligt och självbedrägligt blaha-blaha.
Det finns ett särskilt skäl till att just hårvårdsmedel blev en så lukrativ marknad för charlataner: Konkurrensen mellan barberare och kirurger ledde till att kirurgerna länge höll sig undan allt som rörde hår och skalp. Först på 1600-talet var reviren så pass utpinkade att barberare och kirurger framstod som två klart olika yrken. Sedan dröjde det ytterligare ett par århundraden för kirurgerna att uppnå läkarstatus.
• Mer medicinhistoria

Hårsprit och hårvatten (ordet finns i svenskan sedan 1848) kom i handeln ungefär samtidigt som håroljorna började kladda av sig på möblemanget i finare salonger. De var generöst parfymerade med eteriska oljor som sades vara bra för hårväxten eller tankeverksamheten. Snart uppstod namngivna sorter som Birkenwasser och Portugalvatten. Hårvatten blev ett luktgott för män - i själva verket det enda som en 1800-talsherre kunde parfymera sig med. Som rengöringsmedel blev det överflödigt i samma takt som håroljorna försvann, folk fick tillgång till rinnande vatten och milda schampon kom på marknaden. Vid 1900-talets mitt fanns de kvar mest som "medicinska" vatten att massera in i hårbotten - och hos herrfrisörer. Där fick alla herrar ända fram till 70-talet en skvätt Azymol stimulus inmasserad efter klippningen. Vid det laget hade hårvattnen förlorat även sin uppgift som herrparfym. Nu parfymerade sig männen med rakvatten.

I Indien har man torrschamponera håret med bönmjöl och andra pulver i tusentals år. I Europa har man använt mjöler, talk, valklera, kaolinlera, violrotspulver, stärkelse, på 15-1600-talen kli. Det arbetades in i håret på kvällen, fick suga upp fett under natten och borstades ur på morgonen - rengöring utan vatten!
Krings sekelskiftet 1900 kom parfymerade pulver för torrschamponering i handeln, paketerade i portionskuvert. I Berlin blandade kemisten Hans Schwarzkopf ihop ett pulver efter eget recept och började sälja i sin kemikalieaffär 1903.

Ordet schampo finns i svenskan sedan 1908, i engelskan sedan 1877 och i hindi sedan 1762, där det betydde knåda och användes om huvudmassage med hårolja. Under andra halvan av 1800-talet började ordet användas i engelskan om hårtvätt med tvålflingor som kokats ihop med örter. Sådana tvålpulverschampon för vattentvätt kom i handeln kring sekelskiftet 1900. Schwarzkopf lanserades sitt på 1910-talet. I Sverige började de användas kring 1920 och fanns kvar till 50-talet. De såldes i små färgglada kuvert med fagra damer på och hette sådant som Gummans Flingor och Amami Henna Champoneringspulver. Störst på 20- och 30-talen var Syster Ellas Champoneringspulver som kunde fås i många varianter, med violdoft, äggula, kamomill för blondiner, henna för mörkhåriga och särskilda sorter för barn. Pris 1935 för ett kuvert med två behandlingar: 30-35 öre; ungefär som en liter mjölk.
Det fanns ockå särskild hårtvål i bit att köpa men de flesta som tvättade håret med vatten använde vanlig såpa. Någon större skillnad var det inte. Både schampo, hårtvål och såpa torkade ut håret och gjorde det bedrövligt matt. Från den här tiden är rådet att alltid avsluta hårtvätten med en sköljning med vinäger eller annat surt; det neutraliserade kalksalterna som fälldes ut i håret. Många tillverkare skickade med något surt pulver. Med Amami med citronsköljpulver kunde man göra varje fredagkväll till Amamikväll!

1927 lanserade Schwarzkopf flytande schampo. Det blev känt men var varken först eller annorlunda utan det gamla vanliga, tvålflingor lösta i vatten. De flesta var flytande såpor.
"Tvätt så ofta som en gång i veckan är visst inte nyttigt", meddelade läkarspalten i en svensk damtidning på 20-talet, och det kunde vem som helst se efter att ha tvättat håret med såpa. Otvättat hår glänste åtminstone men efter en tvåltvätt såg det ut som yllegarn. Rengöring med vatten slog helt enkelt inte igenom. Att rinnande vatten fortfarande var ovanligt i bostäderna bidrog.

Ett alternativ till tvålschampon var saponinschampo som byggde på saponiner ur kvillajabark och andra löddrande växter. I Asien där det finns flera sådana växter har saponiner använts länge för fintvätt av känsliga textilier. De gillas också för att de är milda mot huden. I Sverige uppskattades de framför allt för att de var kupongfria under världskrigen.

Fördelen med tensidschampon var att de inte var alkaliska och gjorde håret matt. Därför behövdes heller ingen eftersköljning med sura medel som citron eller vinäger. Nackdelen var att de var rätt hudirriterande. Antagligen byggde de tidiga på TEA-laurylsulfat, natriumlaurylsulfat neutraliserat med trietanolamin. Andra generationen omkring 1950 byggde på regelrätta tensider av samma typ som ingår i dagens shampon.
När tensidshampon började säljas i Sverige i mitten av 50-talet försvann tvålschampona från marknaden på bara ett par år samtidigt som schampoförsäljningen fördubblades. En skönhetsbok fastslog att fett hår skulle tvättas var tionde dag, torrt hår var tredje vecka. Historiskt sett var redan det extremt ofta. Idag använder en tredjedel av svenska kvinnor hårschampo varje dag och undrar varför deras hår är så risigt.
Sverige 2006: Tolv mest sålda schampona (butikernas egna märken oräknade), ej inbördes ordnade:
Barnängen, Dove, Elvital, Family Fresh, Fructus, Gliss, Head & Shoulders, Herbal Essence, Respons, Sunsilk, Wella, VO5.

Någon olja var det nog inte, snarare den gamla trotjänaren citronsaft. Alun, svavel och honung kunde ingå. T.o.m. träaskluten kom tillbaka, med samma förödande resultat som för romarinnorna.
Därefter hände inget förrän på 1920-talet då man upptäckte att vätesuperoxid kunde avlägsna hårets pigment. Det slog igenom med dunder och brak 1931 med filmen Platinum blonde med Jean Harlow. Inom ett par år svämmade Hollywood över av hårdblonderade unga kvinnor som ville upprepa hennes succé. När ordet "blondera" dök upp i svenska språket 1938 var "platinablondin" och "dum blondin" redan etablerade begrepp.

Forntidens egyptier kokade ihop olja med blod, fett, hjärna etc. från svarta djur och det blev nog bra på mörkt hår, för antagligen fick det sitta i, och mer för medicinskt och magiskt bruk än kosmetiskt. För det mesta använde de peruk. Anglosaxernas berömda orange, röda, gröna och blå hårsvall åstadkoms antagligen med blekande lut följt av något färgande. Ville man inte riskera att tappa håret med lut fick man fram till 1900-talet nöja sig med tonande sköljningar av t. ex. henna, indigo och valnötsfärg.1900-talets färgvågor har varit grått (ansågs vara mycket klädsamt kring sekelskiftet 1900, även på unga kvinnor), henna (passade både 10-talets och 70-talets vurm för det orientaliska), platinablont (för flickor som drömde om Hollywood) och svart (för 70-90-talens punkare, gothare och pandaflickor).
Medel för verklig infärgning började utvecklas av tyska kemister kring sekelskiftet 1900, vilket fortfarande märks på att flera av de dominerande hårvårdsföretagen är tyska. Någon marknad att tala om fanns inte heller förrän då. Hårfärgning var under 1800-talet något outsägligt billigt som på sin höjd teaterfolk sysslade med, precis som smink, men kring 1900 började män och kvinnor i Europas medel- och överklass bekymra sig om sina gråa hårstrån. Den gamla metoden att kamma håret med blykam dagligen började kännas farlig. Som det första syntetiska hårfärgningsmedlet brukar man räkna Auréole som uppfanns 1907 av en tysk kemist i Paris, Eugène Schueller. Samma år registrerade han varumärket O'Auréale, en association till or = guld och tidens hennaorange hår som liknades vid en halo = ljusgloria. Det förenklades snart till L'Oréal som blev företagets namn 1909 och Schueller började sälja medlet till frisörer. 1914 fanns L'Oreals färger hos frisörer i Nederländerna, Italien och Australien. Till att börja med var målgruppen både män och kvinnor som ville ta bort gråa hår, men i takt med att antalet damfrisörer växte - 30-talets onduleringsvåg krävde täta besök - vände han sig allt mer till kvinnor och med mindre tal om gråa hår och mer om skönhet. Wella, grundat 1880 som perukmakeri, sålde på samma sätt enbart till salonger. Schwarzkopf (1898) som till att börja med sålt i egna och andras butiker övergick på 30-talet också till att arbeta exklusivt mot frisörer.
Sedan man lärt sig bleka bort ursprungsfärgen med vätesuperoxid på 20-talet kunde infärgningarna göras starkare men det krävdes fortfarande blekning först. Det första medlet som inte krävde blekning kom 1950. Det kunde till och med användas hemma, men säkert var det inte. Hemmaprodukter hade dåligt rykte och det med rätta. I USA på 40-talet hade de dragit på sig så många stämningar att det blev lag på att märka förpackningarna med varningstext. Först på 70-talet när de första färgerna utan ammoniak kom blev hemmafärgning rimligt enkelt och säkert. I USA kallades färgerna (dyes) länge toningar (tints) för att så att säga tona ner känslan av förfalskning. Värsta skammen var länge att avslöjas som en som färgade håret.