Shenet - Rökelser och rumsdofter e. Kr.

Rökelser och rumsdofter e. Kr.

Ryktet sprider sig med doften.
(Arabiskt talesätt)

Bakåt

Rökelse i Asien

Kina

De äldsta spåren av rökelse i Kina är arkeologiska fynd av rökelsekar från 1500 f. Kr. Det äldsta omnämnandet i text är från 659 då den officiella farmakopén "Hsin hsiu pen ts'ao" nämner rökelsestickor.
Religiöst bruk av rökelse introducerades av indiska buddhister under första århundradet. Grundaren av T'ien-t'ai-riktningen på 500-talet nämner bara sandelträ. I 1400-talsberättelsen "Resan till västern" ("Kung Markatta") om munken San Zangs Indienvistelse 629-645 beskrivs rökelsebränningen som en ny och främmande sed för honom. Årtiondet därpå år 659 beskrivs återigen rökelsestickor i en farmakopé "Hsin hsiu pen ts'ao". Senare under T'ang-eran (618-907) blev stickorna populära i inom kinesisk chanbuddhism.

Japan

Till Japan kom buddhismen officiellt år 538 genom ett diplomatiskt besök från Korea där sändebudet hade med sig allt som behövdes inklusive en hel tempelinredning med Buddhastatyer och rökelse. Både religionen och rökelsen slog an snabbt. Den gamla religionen shintô såg rökelsen som "en styggelse för de gamla gudarna" men men även där smög sig bruket snart in. Det hör till de fem gåvor som ska finnas på förfädernas altare: mat, vatten, rökelse, blommor och ljus.

Former

Ranjatai
(Nara National Museum, Japan)

Snart importerades råmaterial från hela Asien - Kina, Kambodja, Thailand, Malaysia, Java, Borneo, Sumatra, Indien, Annam, Ceylon - och rökelse fanns i alla former:
• Pulver (shoko) av t. ex. sandelträ var den tidigaste typen och är den som används mest i religiösa ceremonier.
• Hela bitar (ranjatai): Ranjatai var ursprungligen namnet på en speciell doft, "mysk och orkidéblomma". Idag betyder det "långväga ifrån", nämligen rökelsebitar som kommit till landet med buddhister och sedan skänkts till kejsare och shoguner som skänkt dem vidare. Den mest ärade av alla är en bit aloeved (t.v.) som skänktesav en kejsarinna till ett tempel på 700-talet. Då och då kan den beskådas på Nationalmuséet i Nara.
• Under Heian-perioden (800-1100-tal) började aristokratin använda rökelse i sällskapslivet. Man kunde t. ex. träffas för att avnjuta dikter och väldoftande träslag tillsammans. Man luktade inte på doften, man lyssnade på den på samma sätt som man lyssnade på poesin. Var och en i sällskapet bidrog med en doftkomposition och en dikt. Båda två sade lika mycket om personen och krävde lika hög grad av kultivering.
• Bruket av fast rökelse som knådade kulor (nerikô) är belagt till omkring 1005 i "Berättelsen om Genji". Där talas om "mörk rökelse" som innehåller bl. a. lagerblad och aloeved. Knådad rökelse användes rituellt som offer, som rumsparfym och för att parfymera kläder. Lika väl som man klädde sig i nio lager smakfulla sidenkimonos så klädde man sig i doft, t. ex. i form av luktpåsar. I högadliga familjer gick rökelser och rökelserecept i arv och hela släkter kunde ha en likartad doft som signalerade graden av förfining.
• Flagor: På 900- eller 1000-talet började man tillverka en mycket speciell japansk form av rökelse, papperstunna halvcentimeterstora kvadrater av doftsatt agaragargelé. En flaga lades på den aska - mönstrad i intrikata mönster - som täckte glöden i en skål och avnjöts under några sekunder under ceremoniella former. Några få flagor i ett kuvert kunde kosta en enkel människas månadslön.
• Stickor (senkô) började importeras från Kina under Muromachi-eran (1333-1572) av japanska apotekare som snart också började tillverka dem själva. Såldes buntvis i många kvaliteter och prisklasser och blev den fom som användes av alla, t. ex. hemma på förfädersaltaret. Idag är den vanlig vid meditation; stickan mäter tiden.

Rökelseklockor

Vid det överkultiverade japanska hovet, där gränsen mellan estetisk och religiös upplevelse sannerligen var flytande, mätte man till och med tiden med rökelseklockor som utsände olika doft vid olika tider på dygnet. Den enklaste tidsmätningen görs med stickor av standardiserad storlek. En tidig form var rökelsesnören där knutar på bestämda avstånd angav hur lång tid som gått. Så sent som på 1920-talet mättes geishors arbetstid i rökelsestickor om 25-30 minuter och kunden fick räkningen formulerad i antal stickor. I Tôji-templet i Kyoto brinner fortfarande en rökelseklocka vid dörren under öppettid.
Mer fantastiska former rapporterades från både Kina och Japan av europeiska resenärer från 1600-talet och framåt men i bruk långt dessförinnan. Rökelse kunde t. ex. användas som väckarklockor. En tidig variant var att placera ett rökelsesnöre av önskad längd mellan tårna - man väcktes effektivt och punktligt när glöden nådde fram till skinnet. De drakformade rökelsekaren från Kina var ca 60 cm långa med en ihålig rygg över vilken man lade en rökelsesticka. På önskad plats längs stickan hängdes sedan en tunn silkestråd med metalltyngder i ändarna som hängde ner längs drakens sidor. När rökelseglöden nådde tråden gick den av och tyngderna föll ner på en metallplatta med ett pling.

Buddhism

De japanska buddhisttemplens rökelser är av tre slag:
• Kô: "doftande ämne", rökelse, kort och gott i olika former.
• Makkô: luktande pulver som sprids i rummen utan att brännas - ursprungligen pulveriserat sandelträ.
• Dzukô: doftande salva som prästen gnider in händerna med för att rena sig.
Buddhismen är osedvanligt rik på rökelsemytologi. Livet liknas vid den flyktiga doften eller röken, kroppen är rökelsen som brinner till aska, karma minskas av goda gärningar på samma sätt som rökelsen som bränns upp av eldslågan, altarets rökelse är sanningen som sprids och dess ljus är upplysningen. I Amidabuddhismen (Det rena landet) beskrivs ett paradis bestående uteslutande av stjärntals med ljuva rökelser, förnimbara i detta jordeliv bara av högt upplysta.
Precis som i Europa kan buddhistisk rökelse både driva bort och dra till sig andeväsen; det fanns t.o.m. en speciell rökelse som sades kunna locka till sig anden och bilden av döda människor. Från indiska sagoberättare hämtade Lotussutran de otäcka gandharva - himmelska varelser som drivs av sin liderlighet att ständigt jaga efter kvinnor och rökelsedoft. Och, tag varning: Människor som tillverkar eller säljer undermålig rökelse blir efter döden en särskild kategori osaliga spöken, dömda att för evigt söka ljuva rökelsedofter.

Zen

Zenklostrens regler för hur munkdräkten ska renas slogs fast på 1200-talet av mästaren Dôgen. Rutinen sägs ha sitt ursprung hos Buddha själv och följs fortfarande: Man badar, sätter på sig dräkten, slår sig ner sittande och låter sig i den ställningen omvärvas av rökelse tre gånger. Allt sker under stor koncentration och med noggrant föreskrivna rörelser. Avslutningsvis bugar man, reciterar särskilda sutror, tvättar fötterna och sitter i zazen.
Rökelsematerialet ska vara pulveriserat sandelträ eller aloeved från örnträdet, ett exklusivt material som började dyka upp i Japan under 12-1300-talen. Denna Bibelns doftande aloe är central inom buddhismen, representerande okunnigheten, grundorsaken till all besvikelse och lidande, som i sin tur föder bindningar (representerat av sandelträ), ond vilja (kryddnejlika), svartsjuka (gurkmeja) och stolthet (borneolkamfer).
• Religiös rökelse

Kodô

Redan på 900-talet fanns det så många doftblandningar att de krävde klassificering. Århundradet därpå hade rökelsebruket börjat utvecklas till en konstform och på 1200-talet blivit ett etablerat nöje inom aristokratin. Litteraturen fylldes av dikter och historier om rökelse, särskilt kärleksdikter där kroppen var den ljuva rökelsen och passionen elden som förtärde den. Den åttonde shogunen, Yoshimasa Ashikaga, känd för sitt liv i lyx och högkultur under det 1400-tal då zen formade det "typiskt japanska", samlade 130 olika rökelser. De finaste fick namn och finns kvar idag.
Av allt detta blev kodô, en Väg bland många andra zenvägar som mognade på 1400-talet. Ceremonin är ett slags formellt luktparty med tillblandning och avsniffning, så utarbetad och nyanserad att den får teceromonin att verka hafsig. Åtminstone tio olika kodô-skolor utvecklades där högt aktade mästare lärde ut under vilken årstid olika rökelser gjordes bäst, vilken typ av glöd som passade bäst för att bränna de olika sorterna, i vilka mönster askan skulle pressas över glöden och hur många andetag man borde dra in av doften (vanligen minst tre och högst fem). Rester av konstformen lever kvar, t. ex. i nöjet att bränna olika rökelser till olika dikter. Någon gång kan den regelrätta ceremoni förekomma än idag, obekant för de flesta japaner.
De flesta nöjde sig med att ta fasta på tävlingsmomenten som rökelserna möjliggjorde. Man träffades på rökelsepartyn (ko-kwai) ungefär som för att spela kort. Fram till 1300-talet gick tävlingen ut på att tillverka den godaste rökelsen, senare tävlade man om att identifiera dofter. Familjer sparade böckerna med tävlingsprotokoll i århundraden och de hexagramlika symboler som de fördes med är fortfarande bekanta för varje japan. Under Edo-eran (1603-1867) var ko-kwai en etablerad sällskapsform vars regler alla fina flickor förväntades behärska jämte teceremoni och blomsterarrangemang. För gästen gällde grundregeln att komma nybadad och oparfymerad. Runt sekelskiftet 1900 hade spelen urartat till sådan gambling och kotteribildning att de förbjöds.

Ko-kwai

Idag använder japanerna rökelse vid tempelbesök och går kanske kurser i kodo men det mesta är vardagsrökelse. 40 % av de japanska hushållen ökelse dagligen - vid familjealtaret,

Rökelse i Amerika

Sydamerika

För maya och andra sydamerikanska kulturer var rökelse gudarnas mat. Särskilt aztekerna i Mexiko kunde nog behöva den också för att skyla över blodlukten vid människooffren. Fyra gånger om dagen offrades rökelse i templen; särskilt överguden Quetzalcoatl älskade väldoft. Som rökelsekar användes fyrfat av lera fyllda av glödande kol. På denna slängdes påsar med kopalharts och örter inklusive tobak. Vid festligheter fick gästerna örtfyllda rör som tändes på varefter röken andades in.

Nordamerika

Nordamerikanska indianer har drivit bort spöken, onda andar och dålig energi med lokala barrträd som blyertsen (Juniperus scopulorum) och röd ceder (Thuja plicata) och örter som lavendel, rosmarin och citronmeliss. Några mer exotiska örter som vit malört (Artemisia ludoviciana), salviabuske (Artemisia tridentata) och alldeles särskilt vit salvia (Salvia apiana) har adopterats av den svenska new agevärlden som power herbs. Växterna - ceremoniellt skördade försäkras det - säljs torkade och ihopflätade i 15-25 cm långa buntar. Man antänder hela eller delar av knippet i ena änden och släcker sedan lågan så att det bara glöder. Det ryker mindre än många indiska rökelsestickor och doftar starkt och friskt. Se t. ex. om rening av rum från negativ energi.
I Nordamerika finns också en lång tradition av att inandas rök genom rör; så användes till exempel tobak. Härifrån fick européerna idén till astmarören, vassrör fyllda med amerikanska växter som läkelobelia (Lobelia inflata) som använts länge i Amerika för luftvägsbesvär.

Rökelse i islamska länder

Islam

Profeten Muhammed på 600-talet erkände två svagheter, kvinnor och väldoft, och det berättas många historier som illustrerar det senare. Han hemland, dagens Saudi-Arabien, fick namnet Det lyckliga Arabien redan av romaren Plinius för att "hela landet luktar rökelse". Rökelse, myrra och annan väldoft gick från Asien till Europa med karavan längs den berömda Rökelsevägen på västkusten och passerade både Mecka och Medina.
Koranen är full av dofter och islams himmel beskrivs som ett doftparadis. Inom en del riktningar betraktas vissa doftämnen som heliga - sandelträ, jasmin, ambra, mysk, myrra - och påbjuds för användning. Även där det inte föreskrivs har rökelse lång tradition. Rökelse offras t. ex. till muslimska helgon och används i religiösa ritualer.

Förenade Arabemiraten

I arabiska länder har man sedan urminnes tider mottagit gäster med väldoft. Gemenskapen sprider sig med doften, säger man. I Förenade Arabemiraten är ingen måltid fullständig om den inte avslutas med rökelse. Karet bjuds runt ungefär som portvinet på engelska herrmiddagar och var och en låter sig omvärvas av röken, männen gärna i skägget. På dambjudningar kan man skicka runt ett halvdussin parfymflaskor bland gästerna att applicera. Ju finare och dyrare parfym desto större respekt och ära.
Vid ett enda tillfälle är rökelse fel; på begravningar. Eftersom rökelse är tecken på glädje och liv är det helt malplacerat på en begravning. Ingen rökelse alltså, och så här ser "ingen rökelse" ut: Kroppen tvättas (sandelträ, kamfer, saffran), gummi arabicum och frankincense bränns vid huvud och fot, rökelsestickor av doftande aloe bränns. Man ska luktar gott när man möter Allah.

Somalia

Somalia är hemland för ett av de mest omhuldade rökelsematerialen genom historien, frankincense - en historia för sig, så se där. Landet är fyllt av rökelse men kanske inte alltid som man väntar sig. Myrraharts gillas inte; det luktar bränt gummi och duger på sin höjd till att hålla ormar borta. Det normala rökelsematerialet är olika kvaliteter av frankincense. För speciella tillfällen används annat. Saar-andar avvärjs bäst med märkesparfymer. Saar finns av många slag och var och kräver sin doft, så säkrast är att överlåta åt en prästinna att identifiera anden och rekommendera lämplig parfym - att erbjuda fel blandning kan göra ont värre. Osaliga andar tycker också om parfym men ogillar rituell rökelse. I svart magi kan tabubelagda saker som naglar och hår användas som rökelsematerial.

Rökelse och kristendom

Kristna kyrkan

De tidiga kristna, som så envist vägrat att tända rökelse till de romerska gudarna, brände snart egna rökverk i Roms katakomber. Säkert fanns det goda sanitära skäl men det förekom också i all hemlighet i liturgin. Sådant gjordes med risk att uteslutas ur gemenskapen för kyrkans styrande avvisade länge rökelsebruket som profant, eller som en kyrkofader uttryckte det: Rökelse var föda för avgudar.
Mer öppet började rökelse förekomma i gudstjänster på 300-talet. På 500-talet hade de blivit en del i den officiella liturgin. Precis som antikens gudar hade känts igen på sina väldofter kunde snart de kristna identifiera sina helgon på dem. På 1300-talet verkar rökelse ha varit i allmänt bruk i den västerländska kristna kyrkan (i den östromerska med centrum Konstantinopel fanns de ju med från början). Den fick sin plats i den kyrkliga symboliken genom elementläran där rökelsen fick symbolisera luft, vigvattnet vatten, saltet jord och vaxljusen eld. Ett katolskt bruk var påskljuset på påskaftonen, där fem ingjutna rökelsebitar symboliserade Jesu fem korsfästelseskador. Ljuset brann och avgav dofterna i tur och ordning under fastans 40 dagar.

Trollrökelse

Till medeltidens katolska rökelser hörde trollrökelserna (Blandad rökelse, Tolvs slags rökelse, Spansk rökelse) som komponerades av klostrens häxmästare till skydd mot häxor, trollkarlar, smådjävlar, spöken, vampyrer och andra djävulens medhjälpare. Här skulle det lukta illa, t. ex. av asafoetida och valeriana. Stinkande rökmedel verkar ha använts på samma sätt över hela världen. På Nya Guinea har man t. ex. rökt buffelhorn mot skadliga makter.

Katolska kyrkan

I romersk-katolska och grekisk-ortodoxa kyrkan hör rökelse fortfarande ihop med vissa högtider och partier i gudstjänst och mässa. Formen är pulver som läggs i genombrutna kar som svängs i luften. Om innehållet i dessa och andra kyrkorökelser, se religiös rökelse.

Protestantiska kyrkan

Precis som den kristna kyrkan avvisat rökelse som hednisk, rensade protestantismen ut dem som papaistisk förvillelse. Man fortsatte dock att strö ut och bränna enens barr och bär på samma sätt som lagerblad och myrten i sydligare länder. Skälet var framför allt hygieniskt; rökelsen skylde över stanken från dem som låg lik i kyrkan i väntan på begravning. Alla visste också att rökelsen också drev bort smådjävlar och häxor.
Den enda protestantiska kyrka där rökelse fortfarande används är den engelska högkyrkan, men så betraktas den också som farligt halvkatolsk av en del stränga protestanter. I Sverige idag kan rökelse förekomma någon gång i högkyrkliga församlingar.
En rest med religiösa förtecken som överlevt är kungsrökelsen, en blandning av hartser och växter som brändes i hemmen under advent. Så gör man fortfarande i vissa delar av Tyskland. I Norge kan man ännu köpa kongerökelse till jul men i Västsverige är den svår att hitta idag. Huvudinnehållet är hartser (bensoeharts, frankincense, storax) förstärkta med eteriska oljor och dekorerade med bärnstenspulver, färgad irisrot, rosenblad och lavendel. Blandningen läggs som andra rökelsepulver i en metallbehållare och bränns med ett värmeljus under.

En kristen begravning

Många hedniska folk har menat att själen lämnar kroppen med röken från likbålet eller rökelsen. Den kristna synen var att själen lämnar kroppen i dödsögonblicket. Att bränna de döda var alltså inte bara onödigt utan länge helt otänkbart, för hur skulle då kroppen kunna återuppstå? Att bränna häxor var alltså ett ohyggligt straff som sträckte sig långt utöver den fysiska plågan. Inte nog med att man förvisades till helvetet om man inte erkänt sig skyldig. Den som bränts blev inte heller begravd i vigd jord och förlorade därmed möjligheten att återuppstå på den yttersta dagen. Först i slutet av 1800-talet började det byggas krematorier i protestantiska och katolska länder.
I Sverige fram till 1600-talet kunde döda bisättas, d.v.s. fick ligga i veckor, månader och år i kyrkorna, som blev

med en olidelig stor stank så uppfyllde, att mången sund människa, som gärna vill gå i kyrkan och höra Guds ord, blir därigenom antingen avskräckt eller ock tager därav en dödelig sjukdom

som det sades i en skrivelse från Kungl. Maj:t. Hur svår stanken var, framgår av domkapitelsprotokoll. I Västerås i mitten av 1600-talet fick en sexåring så "ont av en slem likstank" att han kräktes. Detta räknades som störande av gudstjänst och föräldrarna dömdes att näpsa pojken med ris och ge en daler till de fattiga. Många sådana fall inträffade. Det enda man kunde göra för att dölja stanken var att bränna enris, tills seden förbjöds 1672, utom för "priviligierade personer". Gravsättning inne i själva kyrkan förekom fram till 1815.

Magisk rökelse

Inom europeisk magisk praxis väljer man ingredienser efter tillfälle och ändamål. Riktlinjerna är vanligen astrologiska: Vill man utså split bränner man svavel och andra ämnen som styrs av Mars krigiska energi, vill man trolla för kärlek väljer man Venusdofter som rosenblad. Doften är ett hjälpmedel för att komma i rätt stämning och röken som bildas kan ibland vara till rent konkret hjälp - i den kan andeväsen anta synlig form. Under Rumsdoft beskrivs hur rum renas från dålig energi enligt modern new agepraxis.

Rökelse i Europa

Stugornas rökelse

Rökelse var alltså dels världslig, dels misstänkt katolsk men svår att förbjuda i hemmen. I slotten beströddes salsgolven med säv, lavendel och timjan, en blandning som ansågs hindra spridningen av tyfus. Om enen berättar Linné i Flora Oeconomica 1749:

Bären tillika med kvistarna tjänar till rökelse i husen, vid smittosamma sjukdomar och stank.

En tysk som reste genom Sverige 1586 gjorde ett försök att beskriva stanken i stugorna:

Icke allenast männen med hustru och barn ligger vintertiden i stugan utan ock hundar och katter samt ungboskap, såsom lamm, kalvar, getter och duvor finnas därinne, och vad som är olustigast, unga grisar som ger en stark lukt ifrån sig och gemenligen håller till mitt i stugan, kommer om natten och slickar en i ansiktet, så att av elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än av den bästa måltid.

Djuren blev med tiden färre men hygienen sämre eftersom man dessutom slutade bada. Så väldigt annorlunda var det inte i en vanlig stuga 1820, som en byskomakare i Oskarshamnstrakten berättat om för Nordiska muséet:

Om du, ungdom, kunde föreställa dig, hur det såg ut i ett sådant hus höst eller vinter, och kunde se brännerirörelsen [hembränningsutrustningen] med all dess slabb, os och imma, ävenså bryggeriet och linhanteringen med dess fjun och damm och så hönsen och annat mera! Därtill må du veta, att golvet aldrig skurades...

Ännu i mitten av 1800-talet fanns det "gåsabänkar" i stugorna i Skåne och grisen behöll man länge inomhus i hela Sverige. En fördel med djuren var att de hjälpte till att hålla vämen. Att slösa med stugvärmen genom att vädra var det inte tal om.

Miasma

Alla visste att osynliga makter for omkring och spred sjukdomar. De lärde talade om miasma, dåliga dunster - härav sjukdomsnamnet malaria som betyder just dålig luft. Det var själva lukterna som sådana som var smittbärare eller rentav smittorna själva. Vid epidemier var första åtgärden därför alltid att driva bort lukten. Gator och gränder rensades från sopor och djurkadaver och avlidna grävdes ner snabbt; särskilt lungpest spred en outhärdlig lukt redan medan offren levde. Vad som helst med dålig lukt kunde förbjudas, som skinngarvning och dåligt fläskkött, och vad som helst med stark lukt kunde användas som motmedel. I södra Europa brändes framför allt rosmarin, enbär, lagerblad och cypress i sjukrum och på sjukhus men också skal av apelsin och citron och många av de kryddor som idag är vardagsvaror men då var sällsynta och dyra.

Peströkelse

Europas pesttid osade alltså av rökelse. Överallt på gator och torg anlades eldar som doftade eller stank, för inte bara god lukt drev bort miasma utan allt som luktade starkt. Gränsen mot magi var vag. I hemmen och till vardags slängde man luktande växter på glöden men många lyxiga specialformer uppfanns också.
• Amuletter och behållare som hängdes på kroppen kunde innehålla luktlösa saker som kvicksilver, arsenik, paddor och enhörningshorn som skulle dra till sig det onda och förstöra det.
• Pomandrarna som hängdes i rummen eller bars på kroppen luktade däremot; särskilt ambra och muskot var effektiva mot pest.
• Profumego bars också på kroppen men var behållare av metall eller metalltråd med brinnande rökelse i; frankernas kung Karl V på 1300-talet ägde flera.
• På 1500-talet dök kassoletterna upp, en kombination av ljusstake och rökelsekar som snart utvecklades till fantastiska lyxföremål.
• Parfumoirer var lyxiga små träkistor med grill där man brände rökelsetabletter.
• Potpourrier och luktpåsar, idag inte mycket mer än hobbypyssel, var fram till 1700-talet seriösa läkemedel.
• De tidiga colognerna var sannerligen inga fåfängomedel utan något som kunde rädda en från fasansfulla farsoter. Rökelsevätskor som förångades var vanligen helt enkelt vinäger som hälldes på en glödande skyffel. Om man kunde, tillsatte man också kamfer eller gjorde fyrtjuvsvinäger.
Läkarvetenskapen i islamska länder, som ändå stod långt över den europeiska, hade inte mycket ytterligare att bidra med. Historieskrivaren Ibn Khaldun på 1300-talet sammanfattar sina pestråd: Man ska undvika dålig luft, se till att det växer myrten i närheten av huset, gnida ansikte och händer med doft av citron, rosor och violer, dricka rosenvatten och sprida det omkring sig blandat med vinäger, bränna sandelträ och aloeved.
Drottning Kristinas livläkare Andreas Sparman gav i en skrift 1638 råd om möten med andra när pesten gick: Tugga på citronskal, enbär och angelikarot utdragen i vinäger, pensla näsan med enbärsolja och använd eteriska oljor i handpomador och amuletter. Doftande oljor hade inte gemene man råd med; de fick nöja sig med mysk.

Nordisk en

I nordiska hem röktes särskilt en - barr och bär slängdes på elden och luften blev genast bättre. ("Enerök" har inget med rökelse att göra; man säger att "enen ryker" när blomdammet sprids.) Året hade särskilda röknätter som palmsöndag och valborgsmässoafton då bostadshus och stall enrisröktes och på våren röktes ladugården innan djuren släpptes ut.
I den första tryckta skolmedicinska skriften i Sverige, Traktat emot pestilensen (1572) av Erik XIV:s holländske livläkare Wilhelmus Lemnius fanns bland rekommendationerna, förutom allmän renlighet och en del udda hanteringar med levande hönor och hundvalpar, att varje morgon enrisröka hus och kyrkor. Även på offentliga platser brändes enris regelmässigt, till exempel på Järntorget och Stortorget i Stockholm under 1580 års epidemi och på svenska sjukhus ända in på 1900-talet. Bären var lättare att ha med sig och svenska soldater fick i en handbok 1769 rådet att alltid ha med sig enbär att röka och låta koka med i vatten.
1765 avrådde Haartman i sin läkarbok för allmogen från att gå någonstans utan tobakspipan, och man skulle "röka boningsrummen med rökpulver, enbär, näver, socker, tjära, malört, tobak, krut eller ättiksånga".

Nordisk tjära

Sista gången pesten gick i Sverige, 1710, stadgades först att hus, torg och allmänna platser i Stockholm skulle rökas tre gånger dagligen med enris, hästgödsel och "andra till rökverk tjänliga saker". Snart utgick påbud om att varje husägare i riket skulle hålla i lager sådana ämnen

som till rökande nyttiga och tjänliga är, såsom tjära, beck, harts, malört, enris, salpeter, svavel, varmed man icke försumma skall dagligen att röka, såväl i kyrkorna och på kyrkogårdarna samt torg som i de privata hemmen.

Postmästarna ålades dessutom att röka alla brev med malört, salpeter, svavel harts eller enris och mottagarna skulle efter öppnandet doppa brevet i "ättika", d.v.s. vinäger.
Inomhus gick tjärrökningen till så att man gick från rum till rum med en spann tjära och då och då stack ner en glödande järnbit så att det bildades en tjock vit rök. Så gjorde man också under 1800-talets difteriutbrott och när koleran slog till i Sverige 1834. Då kom pesttidens alla gamla rökmedel till heders igen.

Som preservativ brukar många vitlök, som man bär på sig i fickan - även svavel. Några tuggar vitlök. Andra bar en påse kamfert på magen.

Kamfer var nytt och användes i nyheten rökskåp vid stadsgränserna: Resenären fick ställa sig i ett slutet skåp och omvärvdes av rök från bollar av svavel, harts, tjära, salpeter, kamfer och salt.
Ännu under spanska sjukan 1918 rökte man med tjära på landet i Jämtland. Där ansågs det också vara bra för hälsan, särskilt för gammalt folk, att dra in röken från brinnande kruttråd. Med krutrök renades också sjukrum från influensa och tuberkulos.

Lukternas verkan

Lukterna hade trefaldig verkan enligt vetenskapen:
- De stimulerade kroppen och ökade därmed motståndskraften,
- de var sammandragande och minskade därmed miasmans möjligheter att tränga in i kroppen och
- de korrigerade kroppsvätskornas konsistens så att kroppen kom i bättre allmän balans.
Lukter stärkte alltså människans eget försvar ungefär som ett näringsrikt livsmedel. Hade kanske inte redan Plinius berättat om ett indiskt folk utan munnar som livnärde sig uteslutande på lukten av äpplen...? Doften av nybakt bröd ansågs på 1500-talet vara en närande och lättsmält diet för sjuka. Vissa lukter hade särskilda förmågor, som att först dra till sig det farliga och sedan förstöra det. "Alla" visste också att onda andar inte stod ut med starka lukter.

Stank mot ont

När inga rökmedel hejdat pesten på 300 år uppstod på 1600-talet en livlig debatt bland engelska skolmedicinare. Kanske var inte vällukter det mest effektiva utan tvärtom otäcka stanker - ont ska med ont fördrivas? Folk med illaluktande yrken smittades ju inte lika ofta? Stankförespråkarna lyckades övertyga de andra och i mitten av århundradet började man rena luft med krutrök, urin, avföring, dyvelsträck och vitlök - vad som helst som luktade starkt och illa.

Asafoetida, ambraolja [av bränd bärnsten], brända fjädrar och bränt läder, kort sagt allt som kan ge själen livliga och obehagliga känslor

blev under 16- och 1700-talen också vedertagna läkemedel mot galenskap i Europa.
Metoden var inte så originell som kan tyckas utan verkar tvärtom ha använts över hela världen. I Egypten brände man kattskit, lejonskit, krokodilskit, gasellskit, hjorthorn, åsnehår och skorpiongift. I Europa på medeltiden höll sig lungsjuka med get för att den skulle stöta bort sjukdomsämnena med sin stank. (Långt senare, på 1930-talet, producerade René-Maurice Gattefossé syntetisk getlukt och fann den vara antiseptisk.) I svenska hem röktes med dyvelsträck, nio sortors sopor, flisor ur kyrkdörren och kvistar från nio sorters lövträd som växt på en kyrkogård. Gamla skor och sulor verkar ha varit närmast standardmedel. Det brändes i antikens Rom, i europeisk skolmedicin fram till 1700-talet, i Skottland efter barns födelse och i Sverige på 1800-talet när kvinnor kyrktogs efter barnafödsel. Röken skyddade också boskapen.

På 1700-talet funderade Linné:

Det kan ske att koppor, mässling, fransosen, ja själva pesten förorsakas av de finaste maskar. Små kräk så små att intet synes för blotta ögat tar kanske livet av fler människor än alla krig.

Ja, vad skulle man tro? Bakterier och sporer kunde ses i mikroskop först 1850. Redan under 1700-talets senare hälft började man tvivla på lukterna som sjukdomsorsak och botemedel. På 1820-talet var man ganska säker på att lukter saknade terapeutiskt värde. De dödade inga ämnen och skapade inga nya utan maskerade bara annan lukt. De flesta människor var dock övertygade om att rökelser var nödvändiga och därför stod sådana kvar i europeiska farmakopéer in på 1900-talet.
Under 1800-talets första årtionden tonade kampen mot miasma bort. Nu skrämdes man inte längre av starka lukter, man äcklades. Tunga animaliska lukter som mysk blev snuskiga och ersattes med doft av nytvättat eller på sin höjd lätta blomdofter. Parfym sattes inte på huden utan på näsdukar och andra accessoarer. Underkläder och sängkläder fick doft genom luktpåsar i linneskåpen. Rummen sprayades med refräschörer. Svenska receptsamlingar från 1800- och tidigt 1900-tal innehåller rader av luftrenande rökelsepulver och "rökgubbar" att använda i allt från balsalar till stall och sjukrum. De eteriska oljor som användes under 1900-talets första hälft var friska: bergamott, citron, lavendel, ros, orangeblom och neroli, spetsat med lite varma matkryddor: kanel, cassia, kryddnejlika. Mysken som nu användes som stabiliseringsmedel i små mängder var äkta och relativt billig. Starka syntetiska medel som kumarin och heliotropin fanns också att köpa.

Astmarökelse

Kleins Astma-Bekämpare!
På landet var det vanliga botemedlet vid astma och lunglidanden att andas in rök av tjära, när man inte tog till mer magiska medel (tips till Linné i Småland 1741: andas in röken från ett skatbo). I städerna kunde man också under 1800-talets senare hälft köpa otaliga astmarökelser, från enkla pulverblandningar till impregnerade rökelsepapper och rökgubbar. Röktabletter smulades sönder på ett fat innan de tändes på. Kvaliteten var ojämn och osäker och apotekarna lanserade egna medel som skulle vara bättre. Vanliga ingredienser i dessa var belladonna (Atropa belladonna), fingerborgsblomma (Digitalis purpurea), spikklubba (Datura stramonium), läkelobelia (Lobelia inflata), indisk hampa (Cannabis sativa var. indica) och de gamla hartserna myrra och frankincense.
Astmacigarretter och salpeterpapper
En variant av astmapulvren var cigarretterna, en idé hämtad från nordamerikanska indianer. Röken från blad av tussilago har man andats in sedan antiken vid hosta och på svensk landsbygd rökte man den också i pipa. De första saluförda cigarretterna, astmarören (Tabuli ad asthma utiles) var vassrör impregnerade med örter och amerikanska hartser. Svenska Apotekarsocieteten tog även här upp konkurrensen med importvarorna. 1896 lanserades apotekens egna astmacigariller (Cigarilli antiasthmatici) - tobak, jodkalium, spikklubbeextrakt och salpeter. Kamfercigarretter däremot skulle inte antändas utan var kamferfyllda gåspennor som man andades in genom.
Värst på detta område är Indonesien. Där började man röka tobak med kryddnejlika för luftvägarna på 1800-talet. Idag röks nästan inget annat. Årskonsumtionen är 150 gram per person (Europa: 7-8 gram) och landet är världens största producent och importör av kryddnejlika. Det är eugenol i kryddan som är starkt bakteriedödande och lätt narkotiskt.

Farmakopéerna

• Fasta rökelser: Bara Stockholmsfarmakopén 1686 och 16-1700-talens apotekstaxor har upptagit s.k. rökgubbar (Candelae) men rökgubbar, rökljus och röktabletter fanns att köpa på svenska apotek till 1900-talet.
• Pulverblandningar att röka har det aldrig saknats i farmakopéerna. De har varit av två slag; de renande för sjukrum och medlen mot astma. Pulvret i första upplagan (1775) hade frankincense som huvudingrediens. 1901, 1908 och 1925 farnns Species contra asthma = Rökkryddor mot astma.
• Inandningsmedel: Besläktade med rökelser är flytande inandningsmedel (Tinctura fumalis) som påminner om ångbad.
• Luktsalter kanske också kan räknas hit.

Dagens rumssprayer

På 40-talet verkar rumsdofterna ha försvunnit från svenska privathem. De kom tillbaka på 60-talet som aerosolsprayer och doftblock och på 90-talet som aromalampor och luktljus. I en dansk undersökning publicerad 2004 beräknades att 5 % av danskarna använde rumsparfym i bostaden eller bilen (spray, gelé, elektrisk luktgivare etc.), att jämföra med 70 % av hushållen i Italien. Bara i England har 1800-talets konst levt kvar obruten i form av hemmagjorda pomandrar och potpourrier, som aldrig behövt hygieniska argument.

Dagens rökelsemarknad

Rökelse i form av stickor och pulver används idag i religionsutövning, modern magi, alternativ medicin och som allmän trivselfrämjare. Konsumtionen är svår att bedöma. Den danska undersökningen 2004 kunde inte gissa närmre än "mellan 1 och 10 ton" om året. Många småfirmor importerar och både företag och privatpersoner tar in småpartier på resor och köper på nätet. Enligt detaljhandlarna som intervjuades köpte kvinnor mer än män. Målgruppen var 15-55-åringar för de billigare rökelserna och 30-55-åringar för de dyrare.
I Japan finns tre tydliga rökelsemarknader: Den religiösa med rökelser som ofta görs efter gamla tempelrecept, den lilla exklusiva marknaden för kodô och teceremoni samt massmarknaden för privatpersoner i hemmen. Rökelse används dagligen i 40 % av av de japanska hushållen; det är ett av buddhismens offer och bränns fortfarande för förfäderna. Massmarknaden för profant bruk har uppstått under efterkrigstiden. I mitten av 1900-talet stod vardaglig "sällskapsrökelse" för 40 % av hela marknaden, 2006 utgjorde den 80 %.

Offentliga dofter

De andras stank
Luktmaskering på offentliga platser har kommit tillbaka på senare år. På East London Line i Londons tunnelbana pyser det citrus och blommor när man slår sig ner på sätena. Här handlar det om handfast luktmaskering, för tåget går under Themsen på ett ställe som luktat "blomvatten, kloak och mögel" i åratal. Sedan rökförbudet trädde i kraft 2005 på svenska restauranger och pubar har efterfrågan på luktspridare ökat kraftigt. Nu är det andras svettlukt folk lägger märke till och inte står ut med.
Vår egen doft
De stora doftföretagen har länge ägnat en stor del av sin tid åt att skapa lukter som hjälper till att sälja varor - man kan köpa lukt av färsk pizza, gammaldags plast och ny bil. Ett familjebageri i Göteborg ledde på 80-talet ut bakdofterna på gatan i stället för genom fläktsystemet upp i himlen. Det tyckte grannarna var en sanitär olägenhet och lyckades få bort genom klagomål hos tillbörlig myndighet. Det hade aldrig gått idag när varenda jourbutik anstränger sig för att lukta hembakt - det ökar brödförsäljningen med 50 %. Kakor, nygrillat och nymalet kaffe fungerar också bra. Alltför syntetiska och långsökta dofter (varuhusgångar med lukt av blomsteräng) verkar snarast reta upp folk, men diskreta doftimpulser kan få kunderna att passera snabbare, stå lugnare i köerna och köpa mer benägna för impulsköp. Mäklare vet sedan gammalt vad rätta lukten kan göra för att sälja ett hus. Kardemumma + mandarin = hemtrevnad och friskhet.
Det har gjorts ett och annat misstag med offentlig parfymering. När pjäsen "The French touch" hade premiär på Broadway 1945 hade ett pr-geni dränkt in programmen och platsanvisarna i parfym och lät det dessutom blåsa ut i salongen genom ventilationssystemet. Snart hade halva publiken raglat ut och resten låg i stolarna - men ensemblen spelade föreställningen till slut.
Brasilien var först med parfymerade frimärken. Valet av doften tjära var inte var så lyckat. Frimärkena fick dras in efter alltför många falska brandlarm på postkontoren. I England valde men eukalypus. Senare har Schweiz följt efter med choklad och Hongkong med jasminfrimärken.
Corporate fragrances
kan idag ordnas av vilken vaken reklambyrå som helst för den som känner behov av att "förstärka redan befintlig varumärkesvård". Precis som Chanels läppstift alltid har den särskilda Chaneldoften parfymeras alla dagens Rolls Royce med doften av Silver Cloud 1965. På Singapore Airlines parfymeras inte bara planen och incheckningsdiskarna utan även personalen med samma doft. Det fina med doftmarknadsföring är att vi inte kan undvika den, för luktsinnet är det enda sinne vi inte kan stänga av.

Mer

• Lukt och luktsinne - igår och idag

• Litteratur: Se t. ex. Bergmark (1983), Bynum och Porter (1993), Classen, Howes och Synnott (1994), Corbin (1986), Crow (1976), Crow (1985), Day (1979), Díaz del Castillo (1965), Farah (1994), Gattefossé (1993), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 2, 3, 4, 5, 8 (1922), Grimberg volym 9 (1924), Le Guérer (1993), Haggard (1946), Harrison (2000), Hearn (1899), Henrikson och Tsu-yü (1992), Herodotos (2000), Kennett (1975), Kennett (1976), Kinkele (2004), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Linné (1977), Magnus (1976), Manniche (1999), Meyer (1952), Neuendorf (2009), Pharmaka Composita (1896), Plinius bok 12:83 (1968), Thompson (1928), Tillhagen (1995), Vogelsang-Eastwood (1995),Tallerud (1999), Thompson (1927), Thunberg (1906).
• Citat: ... med en olidelig stor stank så uppfyllde...: Grimberg volym 3 (1922). Icke allenast männen...: Ejdestam (1976) som citerar Samuel Kiechel: En resa genom Sverige år 1586 (Stockholm, 1897). Om du, ungdom...: Grimberg volym 8 (1922). Asafoetida, ambraolja...: Foucault (1983).
• Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999). Eva Nordenfelt: Kassoletter för ljus & väldoft (Antik & Auktion 3:2004). Marie Kennedy: Doft av nybakat säljer (Göteborgs-Posten 2009 12 28).
• Nätpublikationer: Felter och Lloyd (1898, 1900): King's American Dispensatory (2003 12 22). ProQuest: Lee (1996): The effects of pleasant scents... (2008 01 29). Moeran (2007): Creatvity at work: making scents of smell: manufacturing incense in Japan (2008 03 14). Lafcadio Hearn (1899): Incense (2008 04 29). Miljöstyrelsen (2003): Kortlaegning af kemiske stoffer i duftkugler / airfreshener... (2008 04 29). Miljöstyrelsen (2004): Afgivelse af kemiske stoffer i rögelse (2008 04 29).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/rokelsetrad2.html
Datum: 2015 12 15 - Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo